Det är nog tur att jag bara har söner, tänker jag medan jag läser Insekt av Claire Castillon. Alla dessa dysfunktionella mor/dotterrelationer, nitton stycken, närmare bestämt, den ena värre än den andra. Men så måste jag rätta mig själv: där finns också relationer som nog är precis som de ska men där omständigheterna krossat kommunikationen. Och det är när den insikten slår igenom som jag faktiskt gråter.
Nitton noveller om mödrar och döttrar, där döttrarna oftast är de som far illa. Så många gravt försumliga mödrar som mellan dessa pärmar vet jag inte var jag kan hitta. Döttrar överges i alla skeden av livet av mödrar som har något helt annat än sina barns bästa för ögonen och det är värre än i de värsta deckare men samtidigt så kort, koncist och lakoniskt skildrat att det inte går att ta på allvar, utom någon enstaka gång. Och då är det oftast dottern som är boven i dramat.
Man bör nog läsa i småportioner, en novell i taget, för när det gått lite för snabbt kan det vara svårt att hålla isär dem, även om några skiljer ut sig och stannar kvar. Efter ett tag blir jag mätt på de mest groteska skildringarna men vill ha mer av de lite... vardagligare.
Så här skrev jag om novellsamlingen Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar