Utläst: Gå din väg men stanna av Johanna Nilsson

Hur ska jag kunna recensera den här boken? Jag och Johanna Nilsson går way way back (alltså från min sida; hon känner mig inte), jag har följt hennes skrivande sedan hon skrev artiklar för SvD:s Ung idag-sida, läste debuten och fortsatte. Jag har hela tiden läst in (för?) mycket av Johanna Nilsson själv i hennes gestalter och nu har hon skrivit en roman där det mesta figurerat i den blogg hon skrev under några år. Ska jag skriva om Johannas liv och lidande eller om gestaltningen eller bara ge fan i det och skriva något helt annat?

Gå din väg men stanna är fortsättningen på debutromanen Hon går genom tavlan, ut ur bilden och det är utsnitt ur dess recensioner som placerats på en av omslagsflikarna. Som om det inte ligger ett dussin böcker emellan, som om det inte gått bortåt femton år i Hannas liv, Johannas liv och rent faktiskt. Hanna har blivit författare, hyfsat framgångsrik sådan, men det inre kaoset kvarstår eller har snarast förvärrats. Hon försöker fly - ur ett förhållande, till en annan lägenhet - men är det sig själv man vill fly ifrån, ja, då är det svårt. Och så träffar hon Alex, den stora kärleken uppstår men också de stora krockarna: han är nyskild småbarnspappa i restaurangbranschen, hon är som ett barn själv, med ett barns behov och ett mer än uselt förhållande till mat.

Det blir inte lätt, det blir ett helvete på sätt och vis men hon får också någon som kämpar med henne, mot bläckfjärilarna och allt det andra mörka. Någon som älskar henne, någon hon älskar - och någon hon kan svika. Hon avstår från alkohol, eftersom hon redan har sitt matberoende och inte behöver ett missbruk till men de lugnande tabletterna hon får utskrivna gör plötsligt världen uthärdlig, ja, mer än uthärdlig och hon tar en till och en till utöver den rekommenderade dosen. Hon lämnar sitt bankkort till Alex för att inte kunna köpa hetsätningsmat men har redan lagt undan kontanter utifall att.

Ja, det är svart, ja, det är svårt men det finns lyckliga slut och även om det annars är de egna orden som på sätt och vis håller henne uppe är det nu någon annans som innebär räddningen.

Jag kan inte läsa Hanna som någon annan än Johanna och Alex som den i bloggen namngivne pojkvännen och sedermera äkta maken. Jag tror att hon följer sitt eget liv mycket nära och på sätt och vis är jag trött på självbiografisk skönlitteratur där det känns som om det är meningen att man ska sitta och gissa och förundras "är det verkligen sant?" men här känns det inte så. Det känns bara som om hon till sist vågade berätta. Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva nämns någonstans och jag undrar om det var den som fick henne att bestämma sig: "ja, jag har skämts över och smusslat med min sjukdom/psykiska svaghet men nu får det räcka". Den där önskan att visa att man inte bara är sin diagnos, även om Hanna nästan går under av sin brist på just denna diagnos.

Jag tycker att hon lyckas. Hon får med självhatet och äcklet men lyckas ändå undvika så många av de möjliga triggerpunkterna för dem med en liknande problematik. En kroppsvikt nämns men då som något i det förflutna, hetsätningarna beskrivs inte det minsta ingående, inga andra självdestruktiva handlingar heller, och det dåliga måendet får inte något magiskt skimmer över sig alls. Jag tror på Hanna, det finns bara en enda sak jag inte riktigt får ihop: att denna kvinna som så hatar allt av vuxen kvinnlighet ändå verkar kunna ha ett OK sexliv. Och om jag ska ha en invändning till är det väl att det finns något romantiserat över skildringen av en psykiatrisk avdelning.

Och så tittar jag på min gamla recension av SOS från mänskligheten och läser följande: "Hans kunder utgör en provkarta av dagens problem och diagnoser - bulimi, agorafobi, sömnproblem, prestationsångest, svartsjuka på bonusbarn, drogberoende..." Ja, agorafobin vet jag ingenting om men om man låter drogberoendet vara missbruk av receptbelagda mediciner så låter det som om det handlade om det som Hanna/Johanna genomlider medan boken skrivs.

Det är bra, det är modigt och det är hoppingivande.