Två främlingar möts på ett tåg, men är inte främlingar. Är kusiner, har ett gemensamt förflutet men mycket avlägset. Ett motvilligt samtal följs av mindre motvilliga brev och därpå ett längre möte i den enes ärvda hus. Gamla minnen från barndom och ungdom i den trångsynta församlingen Vår Kyrka stöts mot en nutid där en dotter tagit sitt liv och homosexualitet inte längre är en synd i det allmänna medvetandet. Paul, den som stannat i församlingen och ser sig som lite förmer - eller mycket förmer - än den förtappade Asger, som levt som öppet homosexuell länge och nu är diakon inom Svenska kyrkan, är den som först sitter med tolkningsföreträdet men perspektivet skiftar mellan de båda kontrahenterna. Ett kammarspel, något av Strindbergs Den starkare. Som skådespelarträningens statusövningar.
En kort roman men ett långt samtal om det svåraste svåra: att tvingas se sig själv. Inger Edelfeldt är en författare jag läser allt av (varför det dröjt så länge den här gången vet jag inte).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar