Jag faller för titeln, Sapfos tvillingar. Läser baksidestexten och känner ett vagt motstånd. Kommer detta att gå väl, efter mitt misslyckande med Den unga F:s bekännelser? Så oändligt långt ifrån men samtidigt likartat med det poetiskt krävande. För det här är poesi på prosa om man kan skriva så. Det är en roman, en prosatext men som sådan ändå poesi. Lite rädd och tvekande ger jag mig ändå in i denna värld, så olik böckerna jag läst på mycket länge.
Var är vi? När är vi? Jag vet inte. Ett här och nu som är ett antikens Grekland med vår tids genteknik och en framtids katastrofscenario. Det är gröna lunder, porlande bäckar, friköpta slaktdjur som följeslagare - men också ett krig som pågår där borta, med landminor och förfäran och en fara som rycker närmare. Laticia bär på sorgen efter sin döda dotter och utbildar sig till läkare och möter en dag Silas, som studerar kärleksromaner. Kärlek uppstår, eller behovet av att ta hand om, för Silas är skör, mycket skör. Hans lungor förtvinar, hans andning rasslar och Laticia vill rädda honom. På Akademien studerar de siamesiska tvillíngar och operationen som skiljer dem åt - kan man invertera detta förfarande?
Orden är allt, de är utvalda och slipade som ädelstenar, som eggen på skalpellen som måste till för att fullborda drömmen om tvillingskapet. Jag sugs in i en samtidigt frånstötande skildring av ett uppgående i en annan. Och hela tiden den där klarheten, det upplysta, genomlysta, trots att jag efteråt ändå är osäker på vad som hände, hade hänt. Och vad som kommer att hända.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar