Utläst: Gå sönder, gå hel av Sofia Nordin

Det gör ont att läsa den här boken. Det gör fruktansvärt ont, är nästan outhärdligt och ändå slukar jag sida efter sida. Gå sönder, gå hel av Sofia Nordin är rasande skickligt skriven.

Lena är på flykt med sin tvillingsysters lilla dotter. Det är sommar och i farmor och farfars gamla sommarhus byts blöjor och äts barnmat, och bär från skogen för att dryga ut - en gång har hon kunnat handla mat. Men så kommer föräldrarna och barfota, i tunna sommarkläder och med bara nappflaska rusar Lena in i skogen - och så småningom mot undergången. Sommaridyllen blir successivt till vinterkyla i de hemlösas Stockholm och det finns ingen väg tillbaka.

Anna lever det normalaste av liv, det mest genomsnittliga man kan tänka sig och det är just det som är meningen. Hon har byggt sin tillvaro från grunden, valt ut det som passar in och inte sticker ut. Man, två barn, villa, hundar, bil - och mediciner som måste tas för att inte något annat ska tränga sig in. Någon annan. Den Lena hon en gång var.

Kapitlen om Lenas väg nedåt varvas med Annas skildring av hur hon skapar sin nya tillvaro, hur hon ständigt spelar sin roll och ständigt måste lära sig hur hennes karaktär förväntas agera i olika situationer. Det finns ingenting som är självklart, allt är ett viljestyrt arbete. Att småprata på rätt sätt, att följa tjejmiddagens dramaturgi från vitt till rött vin, från skryt om barnen till nedrigheter om makarna. Hela tiden är det Lenas avsnitt jag helst vill läsa - men som också skrämmer mig. Det olycksbådande finns där från början, frågan är inte om det ska sluta illa utan hur illa. Först ett "men hur tänker hon" och sedan insikten om att hennes tänkande är radikalt annorlunda och försämras hela tiden. Och i nuet finns också den där pockande frågan: hur länge ska det hålla, när ska fasaden rämna?

Omslaget visar en gestalt som barfota ger sig av mellan två "draperier"; det ena en Josef Frankinspirerad gardin - det andra en presenning. Så nära ligger de båda världarna.

Ibland - spoiler alert - undrar jag hur hon kan hålla sig undan så länge och hur det kommer sig att hon lyckats sudda ut så mycket av det förflutna i förhållande till andra men sedan släpper jag det. Jag accepterar händelseförloppet som det presenteras, trots att det bär mig emot att tro på det. Jag vill inte, vill inte.

När jag har läst klart går jag och lägger mig i sängen som ockuperats av mina barn. Jag buffar mig en plats mellan deras sömnvarma kroppar och känner tröttheten blandas med tacksamhet.