Utläst: Gilles kvinna av Madeleine Bourouxhe

Utan Fiktiviteters julkalenderinlägg hade jag inte plockat på mig Gilles kvinna på biblioteket; jag hade förmodligen inte ens sett den tunna volymen med ganska oansenligt omslag. Jag är glad att jag gjorde det; både läste inlägget och lånade boken, även om jag inte är fullt så lyrisk som Helena.

Gilles kvinna är titeln och Gilles kvinna är Elisa. Eller är det inte snarare så att Gilles är Elisas man? Det beror på var man vill lägga fokus och hur man ser på det där med genitiv och singularis. Elisa är verkligen Gilles; hon är gift med honom, sköter deras hem och barn och tänker, drömmer, andas honom. Hon är lycklig i sin av Gilles uppslukade tillvaro men snart inträffar det som skapar sprickor, ja raviner i hennes tillvaro. Hon var Gilles kvinna men börjar inse att hon blivit den ena av hans kvinnor, eller kanske inte ens det.

Det är en ganska jobbig bok att läsa, vägen mot katastrofen man vet ska komma, även om man inte är helt säker på vilken skepnad den ska anta och jag hinner förvånas både en och två gånger över Elisas agerande; jag tror att hon ska göra en sak men hon gör något helt annat. Ibland har jag oerhört svårt att förstå eller sätta mig in i hur hon resonerar men samtidigt kan jag tro på henne och det hon gör.

Den känns också ganska obestämd i tiden, den gavs ut 1937 men ter sig både ålderdomlig och modern (men så är det ofta med "äldre" litteratur som man läser genom sitt filter av fördomar om den tiden).