Utläst: Snöängel av Anna-Karin Palm

På ett sätt önskar jag att Anna-Karin Palms Snöängel hade varit min första bok för året, något av det där skrocket om att sätta nivån för årets läsning. Samtidigt hade den varit svår att leva upp till så det blev nog bra så här. Fruktansvärt tidiga iskalla vintermorgnar på buss och pendeltåg genom Stockholm, staden i mitt liv och i den här boken, frusna händer och blixtförälskelse.

Det är vintern 1985-86 och det är något underligt som pågår. En ung kvinna i grå duffel rör sig genom Stockholm i jakt efter sin systers försvunna hund och möter nya och gamla bekanta. Hela tiden på spåret, hela tiden steget efter. Runt henne de andra och deras historier, deras drömmar och sorger, då och nu. Det stora och det lilla vävs samman och det ondskefulla visar sig lite varstans, men ständigt bara anat. Catrine da Costa-fallet finns där, liksom något som pågår kring Olof Palme.

Det är så skickligt berättat, det är så bra, bra, bra. Det finns vissa litterära grepp jag har svårt för och dit hör bl.a. kursiverade mördare, berättare som lägger sig i lite för mycket och presentationer av ett otal disparata personer vilkas vägar så småningom korsas genom mer eller midre rimliga sammanträffanden. Här återfinns de två senare och jag köper dem i stort sett rakt av. Bara en sån sak. (Den enda invändningen är väl, som vanligt, den där berättarramen, som jag faktiskt inte tycker tillför något.)

Den där vintern var jag nio år gammal. Jag var nästan aldrig inne i stan och Farsta var närmast definitionen av "långt borta men fortfarande i Stockholm" men ändå känner jag igen mig. Stadens väsen hade väl inte förändrats så mycket tio år senare, och geografin var i stort sett densamma. Om de har kvar den där satsningen "Stockholm läser" eller vad den nu hette är det här en given kandidat för det är Stockholm på längden och tvären, staden som (nästan) huvudperson.

Och så Tintomara, igen. För ja, det här är ännu en Tintomara, en mer nutida. Jag fick en känsla av Maria Gripes Agnes Cecilia - en sällsam historia men det var ju Drottningens juvelsmycke än en gång, jag borde ha insett det direkt men det tog ett litet tag, trots hintarna, trots att jag borde ha känt igen mig (visst, det gjorde jag innan det blev alldeles uppenbart, men i alla fall). Hedvig och Tintomara, de undflyende katalysatorerna i underliga tider, sammansvärjningstider - och till och med en maskeradbal som kröner året 1985.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst men jag skulle nog avslöja för mycket då. Läs den i stället, läs och njut! Själv måste jag läsa om Drottningens juvelsmycke. Nu!