Precis när jag hade skrivit mitt inlägg om att bli lite mer selektiv och tänka efter en extra gång stod Felicia försvann där på bibliotekets nyhetshylla och jag kunde inte låta bli. Och jag ångrar mig inte. Den är kort och lättläst och har nog inte tagit någon annan lästid ifrån mig, i och med att jag läst den vid tillfällen då de andra böckerna jag läst parallellt varit helt omöjliga.
Eftersom jag läste en hel del om den när den kom ut blir jag inte så chockerad och inte heller så djupt berörd, även om det hela - om det är sant - egentligen är djupt chockerande. En sådan barndom är ju ett rent vansinne och att den i det hela drivande modern samtidigt varit en auktoritet inom barnutveckling/barnuppfostran/allt som haft med barn att göra... än mer vansinnigt. Min relation till Anna Wahlgren är annars i princip obefintlig- jag har läst ett par svar från henne i någon frågespalt och inte gillat dem men annars har hon bara varit "hon den där som skrivit Barnaboken och har nio barn".
Det är korta stycken, små minnen från olika tider, utplacerade liksom slumpmässigt så att bilden får växa ihop och hål fyllas vartefter. Jag tror att det är bra, det skapar en ytterligare dimension än förfärlig barndom och usel modersrelation som leder till ytterligare defekta barndomar och dito modersrelationer. Det blir en annan spänning mellan då och nu och det öppnas avgrunder på ett annat sätt. Samtidigt vet jag inte om det hade räckt till utan den där sanningsdimensionen, det är något lite för torftigt över det hela, lite för mycket av terapiskrivande. Och ibland konstiga ordval, som "tonåringsflickor".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar