 |
| Elin Rombo och Jeremy Carpenter, fotograf Markus Gårder |
Det är en riktigt bra opera, kort sparsmakad men oerhört intensiv och suggestiv. Musiken är modääärn så det skriker om det men samtidigt mestadels behaglig att lyssna på (OK, jag är väl lite för van för att vara objektiv men nyskriven konstmusik kan vara betydligt svårare än den här) och texten är både enkel och intrikat. Sångarna sjunger sina repliker och avslutar dem med ett "says the woman", som en ytterligare distansering och förhöjning, ett förtydligande av att det vi ser redan skett, för så mycket som tusen år sedan.
Egentligen är det ju inte människohud The Boy skriver och tecknar på men här har man varit (över)tydliga och låtit textstycken visas som tatueringar på huvudpersonernas kroppar, liksom själva tatueringsförfarandet visas i filmade avsnitt.
Just de där texterna på hud får mig att tänka på Peter Greenaways film The Pillow Book som jag såg för väldigt länge sedan. Där är det en kvinna som blir skriven på och som skriver kalligrafi på sina älskares kroppar (och ja, det är katastrofala följder här också).
I Written on Skin finns det en korrespondens mellan hur orden och benämnandet gör kvinnan till något mer än "the woman"; hon har ett namn, hon är Agnès och samtidigt som hon förlorar allt vinner hon en kort tid av makt över sig själv, en kort tid av att vara ett subjekt. Hon kan varken läsa eller skriva men förstår att det skrivna ordet är mäktigare än det talade, alltså får hon The Boy att skriva det hon vill. Text på liv och död.
Jag fascineras av den där rent fysiska förnimmelsen av texten, en sekulariserad (och sexualiserad) version av hur ordet blir till kött och hur det skrivna ordets makt kan ta sig uttryck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar