Tonåriga Hazel är långsamt döende i cancer och går pliktskyldigt till en stödgrupp där ledaren är än hopplösare än de hopplösa deltagarna. Vid ett möte dyker dock Angustus Waters upp och plötsligt är livets korthet ett akut problem, plötsligt finns det något och någon annan att leva för och plötsligt är allt som kändes som en sedan länge förutbestämd historia på väg någon helt annanstans.
Det är roligt och det är fruktansvärt sorgligt. Det är dråpliga beskrivningar av personer Hazel inte står ut med och det är hjärtskärande vändningar i en fantastiskt vacker kärlekshistoria. Det är drömmar som krossas både en och två gånger men det är också en kort tid som rymmer ett - faktiskt - fullödigt liv. Dessutom får litteraturen spela en stor roll, både verklig och fiktiv litteratur och därtill litterära metaforer, vilket jag naturligtvis älskar. Det är allt och lite för mycket och det går så fort.
Det är en märklig känsla att både identifiera sig med huvudpersonen och med hennes föräldrar, för det är ju faktiskt dem jag är mest jämnårig med och det är kanske den identifikationen som gör det till bitvis nästan outhärdlig läsning; det må vara hemskt att dö, det må vara förfärligt att förlora den man älskar men att förlora sitt barn... Nej, det går bortom allt annat för mig
Jag vet inte när jag grät så mycekt av en bok senast men för att klara av att läsa den på tåget gjorde jag ett gråtindex - jag twittrade sidnumret så fort jag började gråta, vilket stoppade tårarna en aning. På slutet var det dock hopplöst - jag ömsom skrattade, ömsom hulkade av gråt men då var jag hemma och barnen sov, tack och lov.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar