Deborah Spungens Inte som andra döttrar handlar ju om dottern men kanske lika mycket om modern; om kampen för att få svar, hjälp, stöd, i en tid då psykiatriska diagnoser, beteendestörningar, bokstavskombinationer och annat var skamligt och därmed ovanligt på ett annat sätt än idag. Jag läste den som trettonåring och tog in allt och grät och grät på en säng i ett hotellrum i London.
Jag går bara ut en stund av Isobel Hadley-Kamptz skildrar det uteblivna, eller avbrutna-innan-det-ens-började-på-riktigt, moderskapet; det väntade efterlängtade barnet som visar sig vara icke livsdugligt och sorgen, vreden, förnedringen som följer. Delvis självbiografiskt, dessutom.
Och så mamman i Room av Emma Donoghue. Instängd i ett litet rum skapar hon en värld och verklighet åt sin son, resultatet av upprepade våldtäkter av mannen som stängt in henne. Förutsättningar som borde skapa ett hat gentemot barnet men där det i stället är kärlek som frodas, mot alla odds.
Och här är Lyrans utmaning och uppmaning.
3 kommentarer:
Faktiskt inga som jag läst. Inte som andra... låter som en stark bok.
Jag läste Inte som andra döttrar för en herrans massa år sedan (jag var nog också tretton när jag läste den) och den gjorde så oerhört starkt intryck på mig. Just det här att psykiatrikerna trodde att Nancy var schizofren och de inte fick veta det förrän efter att hon hade dött, fy fan.
De andra två verkar väldigt starka, de också.
Jag tycker att alla tre är mycket bra men bitvis är de också jobbiga att läsa; de gräver sig in rejält men på lite olika sätt.
Skicka en kommentar