Gråter och gråter

Jag gråter och gråter när jag läser Melina Marchettas Jellicoe Road. Jag gråter på bussar och pendeltåg och hemma i hallen. Jag gråter små skvättar och i en kvart. Och gråter igen. Den går rakt in i mig; jag vet varför, den innehåller de flesta av ingredienserna som får mina ögon att tåras, men det spelar ingen roll - det är så bra. När jag var yngre använde jag tårarna som kvalitetsmätare, en bok var bra om den fick mig att gråta. Nu har jag lärt mig mer om mekanismerna och kan tänka om mitt yngre jag att jag verkligen sökte emotionella kickar men egentligen är jag nog likadan fortfarande. När jag gråter känner jag och visst är det väl känna jag vill när jag läser? Nu har jag några futtiga sidor kvar men jag lär komma hem med mascara och eyeliner över hela kinderna i eftermiddag.