Utläst: Igelkottens elegans av Muriel Barbery

Min svärmor har pratat en del om Igelkottens elegans och nu har jag till sist tagit mig för att läsa den. Och jag fastnar omedelbart.

I ett hus i Paris finare kvarter bor den brådmogna och livströtta tolvåringen Paloma i en gigantisk våning med sin familj. Paloma har bestämt sig för att begå självmord på sin kommande födelsedag, om hon inte lyckas finna något riktigt, riktigt bra bevis för att livet trots allt är värt något och i jakten på detta bevis för hon anteckningar om Djupa tankar och rörelse.

Längst ned i huset, i ett krypin till lägenhet, återfinns portvakten Renée, en mycket beläst och belevad kvinna som gör sitt bästa för att dölja dessa egenskaper. Hon har en enda väninna, en kvinna som städar i några av våningarna, men inte ens med denna kan hon vara helt sig själv. Hon läser filosofi och ser på japanska filmer men gömmer böckerna under maten i shoppingkassen och låter TV:n stå på med något... hjärndött. Hon spelar rollen av Portvakt med bravur - ända tills en av husets invånare hastigt går bort och lägenheten övertas av en japansk affärsman vid namn Ozu. Redan vid deras första möte råkar hon avslöja sig, en aldrig så liten reaktion på ett språkligt fel och plötsligt börjar fasaden spricka.

Med hjälp av Paloma, som också börjar se det andra inte ser hos henne och som också har blivit vän med herr Ozu, och av väninnan som ordnar kläder och bakverk, tar en vänskap sin början, kanske ett själsfrändeskap, kanske mer än så?

Jag tycker så mycket om henne, denna kvinna med katt och böcker. Hennes både elitistiska och chosefria inställning till bildning som sådan och som ideal. Och jag tycker om det småputtriga skeendet. Men - spoiler alert -

jag hatar slutet. Hatar, hatar, hatar. Det borde finnas en särskild plats i helvetet för författare som gör så.