Tematrio - Nationaldagen

Nu när nationaldagen närmar sig skriver Lyran så här: "Berätta om tre bra svenska böcker! Överraska gärna med lite "udda" författare/böcker." Det finns ju så många bra svenska författare och böcker men udda är lite svårare; udda som lite bortglömda eller udda som i speciella, annorlunda?

Som vanligt när jag får chansen vill jag slå ett slag för C. J. L. Almqvists Drottningens juvelsmycke. Jag läste om den för tredje gången i januari och skrev då så här. Dessutom fick den vara med i en Tematrio om svenska klassiker samma månad och jag kopierar faktiskt beskrivningen: Det är mordet på Gustaf III som står i centrum i den här ganska splittrade romanen i tolv böcker. Det är brev, dramatik, noter och vanlig hederlig epik. Det är laddade pistoler och tunnaste voile, det är kärlek och galenskap, grevar, baroner, friherrinnor och pantlånare – och det är Tintomara, pojkflickan, flickpojken, den naiva undflyende i vars spår alla falla. 

Ett den klassiska poesins mästarstycke är en sonettkrans: femton sonetter där den sista raden i en dikt samtidigt utgör den första raden i nästa. En sonett har fjorton rader och den femtonde sonetten, mästarsonetten, utgörs av samtliga förstarader. Eftersom en sonett är rimmad och metriskt bunden blir det hela en väldigt avancerad kontruktion. En som givit sig på detta, och dessutom med ett berättande innehåll är Lotta Olsson, vars Den mörka stigen behandlar berättelsen om Orfeus och Eurydike på detta sätt. Det är en märklig och fascinerande bok men visst är det allra mest hisnande själva bygget. Och egentligen är nog hennes debutsonettsamling Skuggor och speglingar ännu bättre. 

Svart dam av Maria Fagerberg är en tunn bok med tungt innehåll, samtidigt lätt och välbalanserad. En ganska ung småbarnsmamma ligger döende på sjukhus. Livet som varit nästan överfyllt av aktiviteter har fyllts av något annat. Det är gripande, klarsynt och oändligt sorgligt. Tar en timme att läsa och efteråt är man på något sätt en annan.