Utläst: Den andra himlen av Oline Stig

Jag borde ta till mig lärdomen att läsa novellsamlingar i portioner för att låta varje novell få landa men det är så svårt. Jag glupar i mig som en roman och ibalnd fungerar det, ibland inte. Vid läsningen av Den andra himlen fungerar det. Novellerna är tillräckligt olika för att lämna sina egna spår, samtidigt som de har såpass mycket gemensamt vad gäller stämningen att jag inte kastas runt.

Det är stora, omvälvande händelser på insidan som kanske inte syns lika mycket utåt och det är något lågmält och eftertänksamt över berättandet. Det är människor som inte vet vad de ska göra av sina liv och det är väldigt mycket ensamhet, också tillsammans med andra. Förhistorierna, som man får små, små ledtrådar till, kan sträcka sig generationer bakåt och ibland ter de sig intressantare än den tänkta framtiden. Ibland kan jag tycka att jag som läsare lämnas i sticket av novellförfattare, att utsnittet är så kort att jag knappt hinner förstå vad det handlar om innan det är över, eller att historien byggs upp mot något som aldrig realiseras. Här är sluten inte heller av det tydligaste slaget men jag har fått tillräckligt mycket för att kunna fundera vidare.

Titelnovellen är en litterär gestaltning av ett verkligt skeende - en gift kvinna i Sverige förälskar sig i en upptäcktsresande från Italien och nu är hon och hennes man på väg dit för att hon ska få träffa honom, vilket hon också får efter en tids planering. Det är en märklig berättelse som ger en känsla av att verkligheten överträffar dikten - skulle jag acceptera denna historia om det inte stod att den var sann?