Utläst: Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska av Claire Castillon

Det är något överväldigande med den här lilla boken. Så få sidor och så många noveller - och så många översättare. Jag undrar varför översättningsuppdraget delats på detta sätt, och hur det gått till; har översättarna fått välja, fått sig tilldelat, lottdragning? Har det att göra med att det skulle gå fort? Finns det något i de olika novellerna som lämpar sig för olika översättare? Boken avslutas också med en presentation av dessa, faktum är, att man får veta mer om dem än om författarinnan.

Överväldigande är också novellerna i sig. Så här, någon vecka efter utläsningen, märker jag att de flyter in i varandra, med några få som sticker ut. Det är tvåsamheter som behandlas, kärleksförhållanden eller vad som borde vara det - eller vad som inte borde vara det. Det är relationer mellan "lämpliga" parter som är mardrömslika och mellan "olämpliga" som visar upp de bättre dragen. Det genomgående är dock en obehaglig, oroande stämning: relationer är verkligen inte att leka med och olyckan är ständigt närvarande. Efter en stund infinner sig också en mättnad; trots variationerna vad gäller parterna är det i mångt och mycket samma effekter som återkommer och konstruktionen blir synlig. Samtidigt är det skickligt och bitvis ganska roligt och jag förstår att många uppskattar träffsäkerheten men själv blir jag lite trött.

Och novellen jag tycker att hon bäddar för hela tiden kommer inte: den om kvinnan/mannen som har ett förhållande med sin hund. Och först i sista meningen inser man att den älskade inte är en människa (omänskliga är däremot många av de befintliga kontrahenterna).