Jag har gnällt ett tag men nu har jag läst ut den och - faktiskt - den tog sig på slutet.
Blue van Meer är 16 år och ska börja sista året på high school - i ännu en ny skola, eftersom hon och hennes far aldrig stannar länge på samma ställe. Modern avled i en bilolycka för ett antal år sedan och allt hon lämnat kvar är några lådor med uppnålade fjärilar, medan faderns övriga bagage är ett rejält bibliotek och en överdos bildning. Vad han lämnar efter sig när de far är en lång rad kvinnor, mer eller mindre rasande över att ha blivit försmådda.
Till sist börjar så skolan och Blue fångas in i den utvalda kretsen kring läraren Hannah Schneider. Hon är en person man dras till och öppnar sig för men som man inte vet så mycket om. Eleverna spionerar på henne och det blir det allt krångligare med små och stora mysterier kring Hannah, innan Blue till sist hittar henne död. Det är då de verkliga mysterierna börjar, liksom Blues sökande efter svar och det är då jag till sist börjar engagera mig i historien, i personerna, även om det känns som om det är för sent.
Som jag skrivit - teoretiskt sett borde jag älska den här boken; bildning, litterära referenser, skolmiljö men i praktiken tyckte jag inte att den var särskilt bra. Jag hoppades på The Secret History men fick - ja, jag vet inte riktigt. Det är för många ord, för mycket källhävisningar - om det är tilltron till bildning, eller lust att utmärka sig, eller brist på tilltro till den egna formuleringsförmågan som är orsaken kan jag inte avgöra men jag finner det synnerligen tröttsamt. Och så börjar jag bli trött på överbegåvade barn och ungdomar som är ganska "korkade" på andra sätt. Men omslaget älskar jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jepp, det var nog tyväärr omslaget som var en av bokens få fördelar...
Håller helt med. Den kändes liksom FÖR smart för sitt eget bästa. Välskrivet och underhållande men inte så pass engagerande att den ens kommer i närheten av böcker som The Secret History.
Skicka en kommentar