Andra reaförsöket

Idag gjorde jag mitt andra bokreaförsök, på Hedengrens, som har en "riktigt" bokrea med svårsålda titlar i enstaka exemplar bland de vanliga travarna. Jag var ganska nära att köpa Trasdockan av Christine Falkenland men ställde tillbaka den. Kanske en annan dag.

Utläst: Den som vässar vargars tänder av Carina Rydberg

Jannis och Sonya är ett tvillingpar som flytt Stockholm för att öppna ett café i en liten by på Västkusten. Flytt från gamla minnen, flytt från en plågsam barndom, flytt tillbaka till varandra. De håller sig för sig själva, aktar sig för att sticka ut, aktar sig för att släppa andra in på livet men en flicka och hennes mamma dyker upp och så sätts stenarna i rullning. Man kan fly från mycket men att fly från sig själv och det som varit går inte och steg för steg närmar sig katastrofen, eller snarare den sista i en lång räcka katastrofer.

Det är säkrast att inte berätta för mycket för just osäkerheten kring vissa saker är det som får den här romanen att hålla greppet om mig. Det tar inte många meningar innan jag är fast. Det börjar med ett slut men vägen dit är lång och slingrande. Man tror att man vet men så dyker det upp något och man inser att man hade fel. Det blir på sätt och vis för mycket men det är inte någon vanlig vardagsberättelse det handlar om: det är ett ödesdrama av hämnd och fäders (och mödrars) synder, av ondska, besatthet och ett sexuellt mörker.

Vackra bokomslag

Jag har ett splittrat förhållande till det här med bokomslag. Ett fult omslag stoppar mig inte om jag har andra skäl att läsa boken men ett fint omslag får mig att läsa baksidestexten och kanske upptäcka något riktigt bra.

Eftersom jag under en längre period fyllt långa listor med böcker jag vill läsa är det länge sedan jag gick från anblick av omslag till läst bok men ett sådant fall är Jette A. Kaarsböls Den stängda boken. Jag älskar korsetter och då menar jag äääälskar. Boken var kanske inte fullt så bra som bilden (och baksidestexten) utlovade men inte så pjåkig ändå.

Ett omslag som definitivt hade fångat in mig, om det inte varit för att jag också hade läst bloggposter om den, är Marisha Pessls Special Topics in Calamity Physics. Bokmärkesrosor och snirklar, mmm...

Ett annat omslag är till Rob Ryans fantastiska This Is for You, som består av silhuettklipp.

Utläst: Never Let Me Go av Kazuo Ishiguro

En internatskola i England, i mitten av Ingenstans. En skara utvalda barn, skyddade från världen, med framtiden utstakad för sig. Femton år senare - ett av dessa barn, som nu blivit vuxet, skriver ned sina minnen.

Det är något märkligt med den här boken. Trots att det mesta av intrigen står klart mycket tidigt och att något av det som mot slutet dyker upp som en "överraskning" för mig har tett sig självklart mycket länge går jag in i det barnen vet, det de förundras över. Och accepterar diskrepansen mellan vad de vet om sin framtid och vad de förstår av den, accepterar den i så hög grad att det inte ens ter sig skrämmande att dessa barn finns till endast och allenast för att donera sina organ till behövande "vanliga" människor.

Det är den lågmälda och vackra berättelsen om vänskap och kärlek som stannar kvar, och jag funderar på vilken skillnad det gjort om det varit en "vanlig" skola, "vanliga" skäl till att relationer rinner ut i sanden, "vanliga" sätt att mötas igen. På ett plan tror jag att det hade kunnat bli lika bra men samtidigt hade det kunnat få en anstrykning av banalitet; det är som om de yttre förutsättningarna gör allt mer intensivt, samtidigt som det hela tiden finns en distans till händelseförloppet.

Det finns en del likheter mellan den här boken och Ninni Holmqvists Enhet och jag vet inte vilken jag tycker hanterar sitt tema bäst. I Enhet finns dock ett mått av protest och ifrågasättande vilket en del av mig uppfattar som mycket sundare än Never Let Me Go:s fatalistiska upplägg.

Den gigantiska att-läsa-högen därhemma

Låneböcker:

Egna böcker:

Allt - Martina Lowden

Operavärldar

Tove Jansson - Boel Westin

Världens mått - Daniel Kehlmann

Två - Märta Tikkanen

På mitt samvete - Karl Vennberg

Die Klavierspielerin - Elfride jelinek

Elefanten som gick upp i rök - Haruki Murakami

Bleak House - Charles Dickens

Labyrinth - Kate Mosse

Vinterstället - Tormod Haugen

Jaktsäsong - Mats Strandberg

På spaning efter den tid som flytt - Marcel Proust

Dancing Girls - Margaret Atwood

Att läsa om

Desirée av Anne Marie Selinko

De två saliga av Ulla Isaksson

Jane Eyre av Charlotte Brontë

Crackling Mountain av Osamu Dazai

Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen

Lästa böcker 2008

1. Frisk, fräsch och spontan av Mons Kallentoft

2. Freakonomics av Levitt & Dubner

3. Jag går bara ut en stund av Isobel hadley-Kamptz

4. Nobels testamente av Liza Marklund

5. Zebraflickan av Sofia Åkerman

6. Brorsan är mätt av Mirja Unge

7. Bitterfittan av Maria Sveland

8. Kleopatras kam av Maria Ernestam

9. Varulvsvalsen av Sigge Eklund

10. Rädslans geografi av Anja Snellman (omläsning)

11. S som i Syster av Nina Wähä

12. Bryta om av Åsa Anderberg Strollo

13. Envy av Kathryn Harrison

14. Livstid av Liza Marklund

15. Boken om Blanche och Marie av P. O. Enquist

16. Skumtimmen av Johan Theorin

17. Atonement av Ian McEwan

18. Nu heter jag Nirak av Peter Pohl

19. The Year of Magical Thinking av Joan Didion

20. Stalins kossor av Sofi Oksanen

21. Ofeliaetyderna av Rose Lagercrantz

22. Skuggorna i spegeln av Inger Edelfeldt

23. Svarta lådan av Inger Edelfeldt

24. Tillit till dig av Barbara Voors (omläsning)

25. En liten chock av Johanna Lindbäck

26. Ladies av Mara Lee

27. Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark

28. Finns det liv på Mars? av Inger Edelfeldt

29. En sorts kärlek av Ray Kluun

30. Hemligt ansikte av Inger Edelfeldt

31. Never Let Me Go av Kazuo Ishiguro

32. Den som vässar vargars tänder av Carina Rydberg

33. Special Topics in Calamity Physics av Marisha Pessl

34. Extremely Loud and Incredibly Close av Jonathan Safran Foer

35. Översättarens annärkningar av Erik Andersson

36. Fingersmith av Sarah Waters

37. Myrrha av Ulrika Kärnborg

38. Silverfisken av Sofia Rapp Johansson

39. En skugga blott av Maria Lang (omläsning)

40. Spader Dame av Claes Livijn

41. Prep av Curtis Sittenfeld

42. Ivy av Julie Hearn

43. Norwegian Wood av Haruki Murakami

44. Barnahandlerskan av Gabrielle Wittkop

45. Innan jag dör av Jenny Downham

46. The Eyre Affair av Jasper Fforde

47. Den andra himlen av Oline Stig

48. Lucky av Alice Sebold

49. Två hus vid slutet av en väg av Conny Palmkvist

50. Alltid redo att dö för mitt barn av Joanna Rubin Dranger

51. Affinity av Sarah Waters

50. Alltid redo att dö för mitt barn av Joanna Rubin Dranger

51. Affinity av Sarah Waters

52. Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska av Claire Castillon

53. Bergsprängardottern som exploderade av Lo Kauppi

54. Olycksfågeln av Camilla Läckberg

55. Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov

56. I djävulens sällskap av Peter Robinson

57. Ut ur skuggan av Jessica Kolterjahn

58. Balen/Höstflugorna av Irène Némirovsky

59. Rebecca av Daphne du Maurier (omläsning)

60. Mig äger ingen av Åsa Linderborg

61. Sex av Sara Villius

62. The secret History av Donna Tartt (omläsning)

63. SOS från mänskligheten av Johanna Nilsson

64. Mörkrädd av Andreas Roman

65. Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon

66. Hey Dolly av Amanda Svensson

67. Kiffe kiffe imorgon av Faïza Guène

68. Världens sista roman av Daniel Sjölin

69. Orkestergraven av Unni Lindell

70. MOMO - eller kampen om tiden av Michael Ende (omläsning)

71. The Sound and the Fury av William Faulkner (omläsning)

72. Juno & Juliet av Julian Gough

73. Manon Lescaut av Abbé Prévost

74. Förbindelse av Åsa Ericsdotter

75. Drottning Gåsfot av Anatole France

76. Disgrace av J. M. Coetzee

77. Jaktsäsong av Mats Strandberg

78. Portrait of a Marriage av Nigel Nicolson

79. Casanovas memoarer I

80. Agnes Cecilia - en sällsam historia av Maria Gripe (omläsning)

81. Världens mått av Daniel Kehlmann

82. Edward Finnegans upprättelse av Roslund & Hellström

83. Kameleontens skugga av Minette Walters

84. Den du inte ser av Marie jungstedt

85. Och vet inte vart av Astrid Flemberg-Alcalà

86. Dancing Girls av Margaret Atwood

87. Fear of Flying av Erica Jong (omläsning)

88. Reglerna av Sara Mannheimer

89. Catch 22 av Joseph Heller

90. Luftslottet som sprängdes av Stieg Larsson

91. Boven i mitt drama kallas kärlek av Unni Drougge

92. Hans nåds testamente av Hjalmar Bergman

93. Andra sidan Alex av Unni Drougge

94. Smuts av Katarina Wennstam

95. Porr, horor och feminister av Petra Östergren

96. No Longer Human av Osamu Dazai (omläsning)

97. Svart dam av Maria Fagerberg (omläsning)

98. The Setting Sun av Osamu Dazai (omläsning)

99. Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist

100. Könskrig

101. Tyckt av Marianne Höök (omläsning)

102. Vän av ordning av Marianne Höök (omläsning)

103. Cat´s Eye av Margaret Atwood (omläsning)

104. Den krossade tanghästen av Helen Tursten

105. Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk

106. Swanns värld av Marcel Proust (omläsning)

107. Köp inte den här boken av Ann-Christin Gramming

108. Två av Märta Tikkanen

Parallelläsning

Igår tröttnade jag på att inte komma någonvart i Special Topics in Calamity Physics och därför blev det Den som vässar vargars tänder som fick följa med idag men under dagen har jag då och då kommit på mig själv med att fundera över Blues öden och äventyr så någonting finns det ju som fastnar hos mig. Spader Dame, däremot, ligger sorgligt eftersatt på nattduksbordet.

Blir ni avundsjuka nu?

En kort sväng förbi kontorets låne/byteshylla resulterade i Jessica Kolterjahns Ut ur skuggan och Irène Némirovskys Balen/Höstflugorna.

Biblioteket.se

Stockholms stadsbibliotek har lanserat sin nya hemsida och jag har klickat runt lite för att bilda mig en uppfattning. Det positiva är väl den ökade möjligheten till interaktivitet; man kan skriva omdömen och sätta betyg, diskutera, skapa etiketter mm. Det finns också tips och listor utifrån olika teman, möjlighet att provläsa och om man känner för att köpa boken kan man se vad den kostar på olika ställen och lila är ju en fin färg. Men om man ska söka efter böcker i katalogen är det fler nivåer för att få fram information och eftersom omslaget, om sådan bild finns, visas redan i söklistan kan det bli många sidor om man gör en mer allmän sökning. När man går in på "mina sidor" för att titta på sina lån är de också sorterade enligt någon för mig obegriplig logik, inte som tidigare efter återlämningsdatum, vilket gör det svårt att få överblick.

Och så undrar jag hur det fungerar om man befinner sig på ett bibliotek rent fysiskt - tidigare kunde man ju bara titta i katalogen på de vanliga terminalerna men nu är ju en mängd andra internetbaserade funktioner integrerade där. Jag får se efter i kväll.

Bekännelse

Bokrea är inte min grej. Så är det bara. Men fem i åtta i morse när jag passerade Slussen kom jag att tänka på att NK öppnade sin rea för NK-kortinnehavare klockan åtta och att de skulle ha 40% rabatt på hela sortimentet och fattade raskt beslutet att gå en runda (förtroendearbetstid har sina fördelar).

Ingen kö. Totalt dött. Jag var kanske nummer tio på plats. Men lusten att köpa böcker fanns inte där. Jag är inte så road av att köpa nya böcker. Jag tycker om att titta och bläddra men själva köpandet... Jag lånar hellre och läser - faktum är, att jag tycker väldigt illa om att köpa en bok för ett par hundra och konstatera att den inte är värd pengarna. Så jag gick runt och kände mig malplacerad och dessutom skämdes jag: kan man älska böcker utan att vilja köpa dem? Jag var på väg därifrån när jag kände att jag måste köpa något i alla fall och då fick det bli tre delar av pocketutgåvan av Prousts På spaning efter den tid som flytt.

Utläst: Hemligt ansikte av Inger Edelfeldt

Häromdagen skrev jag att jag nog fått en Edelfeldtöverdos (min grundinställning är fortfarande att Edelfeldt är bra) men ändå tog jag itu med Hemligt ansikte så fort jag lånat den i fredags. Och jag blev glad när jag såg att den var illustrerad av författaren.

Trettonåriga Astrid får vattkoppor och tillbringar ett par veckor hemma hos sin moster, för att inte smitta ned sin storebror, vilket skulle kunna leda till att han får lägre än toppbetyg och inte kommer in på Viktor Rydbergs gymnasium. Moster Malin är författare med dålig ekonomi och saknar såväl Internet som TV. För att förströ Malin - och för att själv slippa skriva på den roman som inte utvecklas på önskvärt sätt - börjar hon skriva en saga om en prinsessa som måste dölja sitt ansikte för världen. Sedan får man ömsom följa Astrid, ömsom prinsessan Primaveras öden och äventyr. Malin och Astrid diskuterar kapitlen och ämnen som kärlek, vänskap, godhet, skönhet. Naturligvis finns det en parallell mellan Astrid som oroar sig för att vattkopporna ska vanställa henne och Primavera som måste dölja sitt ansikte, liksom andra likheter mellan de två berättelseplanen.

Jag tycker om den här boken. Vissa saker jag fått för mycket av i de övriga Edelfeldtböckerna jag läst på sistone är lite mer nedtonade och här får historien utvecklas i ett bättre tempo än i Skuggorna i spegeln. Jag vet inte om den tänkta läsekretsen finner sagoaspekterna barnsliga, eftersom de trots allt känns mer "saga" än "fanasy", men jag måste ju, i kraft av mitt namn, slå ett slag för sagorna. Ibland blir det dock lite övertydligt med de betonade orden i VERSALER.

Påbörjad: Special Topics in Calamity Physics av Marisha Pessl

Ännu en bok som väldigt många tycks uppskatta men än så länge har jag inte riktigt förstått poängen. Alla dessa evinnerliga hänvisningar vill jag helst hoppa över och de litterära allusionerna och citaten tycker jag inte är så fantastiska (men det kan bero på att jag är för obildad för att se de där som verkligen är bra). Nu börjar dock skolan snart och då hoppas jag att det blir intressantare läsning för mig.

Lördagskväll

Fästmannen jobbar och själv har jag (mellan blogginläggen) tagit hand om disken och dammsugit valda delar av lägenheten. Nu har jag parkerat i soffan med Never Let Me Go och senaste numret av ELLE. Ingen Melodifestival här inte!

Bokfemman vecka åtta

Temat är sorg och det var svårare än jag trodde. Efter att ha läst The Year of Magical Thinking, the book om sorg och inte alls uppskattat den är det som om jag måste rannsaka mig själv först. Vad är en bra bok om sorg? Och var går skiljelinjen mellan sorg och plågsam saknad? Böcker om sorg eller sorgliga böcker? De sorgliga böckerna är så många fler än de som egentligen handlar om sorg. 

De böcker jag först kom på var samtliga av Peter Pohl! När jag skrev om Nu heter jag Nirak skrev jag att han givit mig några av mina stora läsupplevelser och många av dem handlar om sorg - och är oerhört sorgliga. Jag har tjuvkikat på andras listor och ser att jag inte är ensam om den uppfattningen. Det är också döden, den nära förestående för någon närstående, som dominerar listorna. Det finns ju så mycket annan sorg men jag hamnar också där. Framför allt hos barn som dör, för att det är så fel. Så: 

Alltid den där Anette av Peter Pohl. Den börjar med sorg, den börjar med en allrakäraste tvillingsyster som dör och vars skugga faller över hela livet. Sorg är kanske inte det första de flesta förknippar den här boken med men det är som att allt kommer ur den där sorgen över att ha blivit lämnad kvar. Och sedan svek efter svek. 

Jag saknar dig, jag saknar dig också av Peter Pohl. Ännu en tvillingsyster som dör, denna gång i en olycka. Ännu en syster som måste överleva, leva kvar utan sin andra halva. 

Jag går bara ut en stund av Isobel hadley-Kamptz. När den spirande moderslyckan vänds i den största, svåraste sorgen. Jag tror inte riktigt på skildringen av hur den fiktiva Isobel hanterar sin sorg men allt det andra är så övertygande att jag går med på också det. Sorgen och smärtan som blivit text. 

Birthday Letters av Ted Hughes. Under många år skrev Ted Hughes dikter om sin avlidna f. d. fru Sylvia Plath. Somliga har sett honom som en veritabel mördare och om inte det så som allmänt hemsk, eftersom han förstörde hennes sista dagböcker, av hänsyn till barnen hävdade han, för att dölja vad det stod om honom själv, hävdade andra. Hur som helst tycker jag om de här dikterna och jag tycker att sorgen finns där mest hela tiden: sorgen över det liv som inte blev som de tänkt, sorgen över allt som blev så fel och sorgen över hennes alltför tidiga död. 

 

Harry Potter-serien av J. K. Rowling. Sorgen efter föräldrarna Harry inte minns är det som gör mig riktigt berörd av den här serien. Saknaden och längtan efter dem, styrkan i deras kärlek och tomrummet de lämnat efter sig.

Utläst: En sorts kärlek av Ray Kluun

Sten och Carmen är unga, vackra, framgångsrika, gifta, har en liten dotter och är allmänt lyckliga - det enda problemet är att Sten är alldeles för förtjust i att ha sex med andra kvinnor än sin fru. Men så får Carmen en extremt aggressiv form av bröstcancer och allt vänds upp-och-ned. Även Stens utomäktenskapliga eskapader, skulle man kunna hoppas, men så är inte fallet. Och dessutom är stora delar av boken självbiografiska.

En sorts kärlek har blivit väldigt omskriven av just detta skäl: "hur kan han" tänker alla ordentliga människor "jaga andra kvinnor när hans fru ligger för döden". "Hur kan han dessutom inleda ett förhållande med en annan kvinna?" Men många av oss ordentliga människor som förfasar oss inser att det inte är så enkelt, att sorg och förtvivlan kan ta sig uttryck som vi helst inte skulle vilja se. Och plötsligt så vänds Svinet till någon man förstår; det som är än värre att han gör i den här situationen är också det som går att ursäkta. Det är skickligt att få över sympatin på det sättet men det är nog också för att så mycket är självupplevt - det finns ett dåligt samvete där under men också en självbevarelsedrift.

Jag hade läst korta utdrag i någon tidskrift och grät då och grät gjorde jag mot slutet nu också. Förvånansvärt länge kunde jag hålla tillbaka tårarna men till sist gick det inte längre. Det är hemskt och det är hemskt vackert. Det är kärlek som man aldrig skulle vilja ha den och ändå, någonstans långt, långt in, kan drömma om, just för att den går över och bortom vissa gränser. Men kärleken övervinner inte allt, hur gärna man än skulle vilja tro det.

Varje kapitel inleds med ett citat, vanligtvis från pop- och rocklåtar och hela tiden finns det referenser till olika fotbollsmatcher. Därtill små faktaavsnitt om olika restauranger och annat som nämns. Detta stör mig en aning men efter ett tag har jag vant mig och ser det som ytterligare ett av Stens/Rays tics, ytterligare något att hålla fast vid när tillvaron blir alltför kaotisk och den förväntade framtiden är avblåst, inställd.

Utläst: Finns det liv på Mars? av Inger Edelfeldt

Jag har nog överdoserat Inger Edelfeldt de senaste veckorna. Det är något med de där huvudpersonskvinnorna. Plötsligt blir jag mest trött.

Joni är på vippen att fylla 45 och bestämmer sig för att få ordning på sitt liv och "bli vuxen". Denna föresats har hon visserligen haft tidigare, och då gjort sig av med mängder av gamla skivor, vilka hon nu saknar, men nu är det På Riktigt: dags för realistiska förväntningar och en annan typ av pojkvän, dags för vardag, sätta den femåriga dottern först och slut med musikerdrömmarna. Men det är inte så lätt att bli vanlig över en natt och när man i drömmarna förföljs av en väninna som tog sitt liv blir det ännu svårare.

Det är fint tänkt "you don't have to grow up, you know" men det blir så många plattityder på vägen och så många schablonartade personer kring den lagom utflippade Joni, vars uppväxt är dito utflippad på ett tillrättalagt sätt - eller kanske inte, men beskrivningen ligger hela tiden på ytan. Jag väntar mig mer av Edelfeldt än det är. Det är lite för enkelt med uppväxt i kollektiv, homosexuell mamma, f. d. drogberoende pappa, förstående homosexuell (kill)kompis och turer fram och tillbaka kring kärleken.

Ledig eftermiddag

Den här eftermiddagen är jag ledig. Det är något lite förbjudet över det, trots att mitt arbete är av den typen att jag kan styra mina tider en del. Och vad blev det då? Biblioteksbesök, naturligtvis. Först Huvudbiblioteket för att låna Hemligt ansikte efter Ka:s kommentar. Sedan vidare till Alvik för att låna Sarah Waters inför Bokkollot. Och där i engelska hyllan stod ytterligare två böcker från att-låna-listan. Så högen därhemma utökades raskt med fem titlar. Och dagens kris är löst.

Hemligt ansikte av Inger Edelfeldt
Affinity av Sarah Waters
Fingersmith av Sarah Waters
Prep av Curtis Sittenfeld
Lucky av Alice Sebold

Problemlösning

Jag har fortfarande en del tunnelbaneåkande kvar men nu är bokbristen löst. Jag läste En sorts kärlek i småportioner tills det inte gick längre. Sedan blev det mobiltelefonmanual och sedan blev det nästa inlägg.

Snart Bokkollo

Nu har programmet kommit och det ser lugnande ut. De extra programpunkterna är inte så långvariga (hmmm, det kan nog vara lite överoptimistiskt det där) och en av dem tror jag att jag hoppar över. Så det blir nog rejält med lästid i alla fall - och så prat med likasinnade, förstås.

Felberäkning

Jag har alltid med mig en bok att läsa och om det finns en risk för att den jag håller på med för tillfället kommer att ta slut tar jag med mig en till. Aldrig boklös skulle kunna vara mitt motto. Men i morse blev det fel. Jag trodde att En sorts kärlek var hundra sidor längre och nu räcker den inte alls över dagen. Än värre är, att jag nått fram till det sorgliga slutet och jag ser inte presentabel ut när jag gråter så buss och tunnelbana som läsplats går bort. Alltså är jag boklös. Jag ska titta i lånehyllorna på kontoret men befarar att jag redan läst det intressanta. Då återstår den lilla mataffärens tidskrifts- och pockethylla. Morr.

Mitt hem är min borg och min trappa är mitt bibliotek

Hos Du är vad du läser såg jag denna fantastiska kombination av trappa och bibliotek.

Här kan man läsa mer om den.

Nu ska jag drömma om ett hus där man skulle kunna bygga något liknande.

Utläst: Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark

Hela tiden när jag läser förra årets Augustprisvinnande Stundande natten får jag en känsla av deja vù. Det är som om jag tidigare har läst något liknande men jag kan absolut inte komma på vad. Det gör mig förvirrad och får mig att tappa tråden, en tråd som, för mig redan känns skör. Den sorts död som beskrivs ter sig så främmande för mig; den vanliga, ordinära, icketragiska döden. Döden efter ett normallångt liv, till följd av en ganska vanlig sjukdom, döden på ett sjukhus med brist på ekonomiska resurser.

Denna död känns främmande men skildringen känns bekant och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Det är sakligt, osentimentalt, koncist. Det är en man som förbereder sig för döden medelst läsning av vad som skrivits om den och som slutligen dör. Det är nuet, döendet som är det väsentliga, tillbakablickarna på livet är ganska få och - faktiskt - intetsägande. Jag följer med på färden mot den stundande natten men nu, när natten infallit, lämnar jag boken bakom mig.

-1 + 3

Jag skulle bara lämna tillbaka en bok, inte låna några nya, inte låna några nya. Det blev tre.

En sorts kärlek av Ray Kluun
Bergsprängardottern som exploderade av Lo Kauppi
Silverfisken av Sofia Rapp Johansson

Jag läser det andra läser

Efter inlägg här och där om Svensk Bokhandels topplistor har jag till sist läst igenom dessa och tvingas konstatera att jag följer strömmen: av den stora tjugo-i-topp-listan har jag läst tio titlar, varav åtta deckare. Från fyrtio-i-topp har jag läst tolv. Det är alltså de allra mest populära böckerna jag läser, inte de ganska populära.

Jag försvarar mig med att jag också läser böcker som aldrig hamnar på sådana listor men om jag tittar på vad jag läst i år är jag tvungen att konstatera att det mestadels är det omskrivna och omtalade jag läst, vilket inte tyder på särskilt många egna initiativ. Ännu mindre så om jag tittar på vad det är jag lånat hem från biblioteket på sistone. Frågan är om inte mitt myckna bloggläsande ytterligare spär på detta, eller också är det enbart där dessa böcker är omskrivna. Egentligen ser jag det inte som ett problem, i alla fall inte än, men om det fortsätter vore det kanske på sin plats att botanisera lite friare ett tag.

Utläst: Ladies av Mara Lee

Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva. Jag har läst mycket om Ladies men ändå haft svårt att få en uppfattning om den och nu förstår jag varför: den är svår att beskriva på ett rättvisande sätt. Jag trodde att jag skulle tycka ganska illa om den men var ändå nyfiken men i stället visade det sig att jag tycker att den är riktigt bra, bortsett från slutet, som i gengäld är riktigt, riktigt dåligt. Jag önskar nästan att den hade slutat tio-femton sidor tidigare. På sätt och vis hade man kanske blivit snuvad på konfekten men hellre inget godis än äckligt.

Jag hade ganska svårt att komma in i historien, historierna, svårt att hålla isär huvudpersonerna och deras förflutna med alla hopp i rum och tid men snart var jag ändå fast. Fyra kvinnor och en man, vägar som korsas i Skåne, Stockholm och Paris, hat, kärlek och skuldkänslor. Allt är lite för mycket men det håller ändå ganska bra, sammanhållet av en glänsande yta. Det kan liknas vid flärdlitteratur - de är unga, vackra och i flera fall framgångsrika - men är samtidigt ett negativ av den. De vackra förhåller sig till sin skönhet på ett annat sätt och utnyttjar den för att uppnå delvis andra saker än de gängse. Sexualiteten är också ganska annorlunda: den största tillfredsställelsen uppnås medelst onani, som om narcissismen nått ända dit.

Och så är det bilderna. Det är fotografen Siri/Iris som binder dem samman, det är hon som är knutpunkten men samtidigt den vars bevekelsegrunder man får veta minst om. Hon är den som drar allt till sin spets, genom sin väg över lik (eller nakna kvinnokroppar) för sin konst. Så många blixtar över sidorna, så många ord för det visuella. Jag ser en film med suddiga ansikten; den övermänskliga skönheten vill inte låta sig fångas av min fantasi.

Bussläsning?

Jag har fått en ny leksak av min arbetsgivare: en avancerad mobiltelefon med mängder av funktioner. Jag är teknisk analfabet och måste läsa instruktionsböcker för att lista ut hur saker och ting fungerar. Visserligen kan jag ringa och ta emot samtal men allt det där lull-lullet... Så nu konkurrerar Stundande natten med en mobilmanual inför hemresan. Skulle tro att litteraturen vinner.

Utläst: En liten chock av Johanna Lindbäck

Gustav går sista terminen på gymnasiet och är ganska besviken - hans förhoppningar om gymnasietiden har inte infriats på något plan och allt rullar på som förr. Mamma är död, relationen till pappa är haltande och ingen tjej i sikte. Men så står hon där - Eva, lärarvikarien som är bara några få år äldre, som gillar att läsa och som, faktiskt, tycks gilla både det Gustav skriver och honom som person. En förmiddag på ett fik, några lånade böcker, ett antal mail och allt börjar se ljusare ut, även om det inte är helt lätt att veta hur man ska förhålla sig till en lärare. Därtill väljs han in i skoltidningsgruppen av Elin, klassens populära tjej, och plötsligt innehåller hans liv nästan allt han drömt om. Elin visar sig vara trött på sin förutsägbarhet och de sluter en pakt om att göra något annorlunda - en liten chock.

Boken är på sitt sätt ganska förutsägbar och tillrättalagd med ganska många schabloner - å andra sidan var det så världen tedde sig också när jag gick på gymnasiet, så det kan nog stämma ganska bra, även om några situationer kanske blir lite väl tillspetsade. Den schablon som lyser med sin frånvaro är den elaka personen. Faktum är, att alla egentligen är sympatiska, även om det blir fel ibland. Jag tycker mycket om skildringen av relationen med pappan, hur alla försök till närmanden blir fel men hur kärleken ändå finns någonstans under alla lager.

Det är också sympatiskt med diskussionerna kring böcker (men så är den ju skriven av en Bokhora), även om en av dem får mig att undra lite: Eva pratar, som jag uppfattar det, kritiskt om att flickor läser böcker med pojkar i huvudrollen, medan pojkar inte läser om flickor och den här boken tycks vara ett sådant fall, därtill försedd med ett, i mina fördomsfulla ögon, väldigt tjejigt omslag.

Omläst: Tillit till dig av Barbara Voors

Min alla-hjärtans-dag-bok. Min gamla kärlek från när jag levde i Landet Längesedan. Jag är inte objektiv: jag älskar den här boken. Och jag gråter på slutet, men kanske mer över något annat än vad som står där?

Saga är 26 år på det nionde eller femtonde; när hon var åtta år gammal dog hennes föräldrar i en flygolycka, en moster uppoffrade sig och så försvann tio år i ett töcken hos en sjuk(?) familj. När hon var 18 tog hennes syster henne därifrån men att börja ett liv är inte så lätt. Så Saga kan skriva men inte leva - tills hon träffar Zacharias och får en lekkamrat, ett sommarlov och mer än så. Men man kan inte, får inte vara snuskigt lycklig, det leder ofelbart åt skogen.

Zacharias är två år äldre och har förträngt sina svagheter. Han tänker sig att han ska ta hand om Saga men vem är det som får ta hand om vem när det stora mörkret kommer?

Kapitlen följer alfabetet, med ett ord för varje som motto, ibland är det tydligt vad som åsyftas, ibland inte. De två personerna berättar i varsina kapitel men inte varannat. Och båda berättarna är en aning opålitliga - eller vad är det egentligen som händer under resan till Frankrike? Det hela kan te sig pretentiöst men jag blir totalt uppslukad. Min upplaga är dock slarvigt korrekturläst med små missar här och där, vilket skämmer intrycket en aning.

Från tvättstugan

Jag lånade inga nya böcker.
Jag köpte inga nya böcker, trots att jag var på Myrorna.
Men jag fyndade Margaret Atwoods Dancing Girls i låne/byteshyllan i tvättstugan.

Böcker lite varstans

"Men har du gjort en bokylla av den här också?" undrar Fästmannen och jag tittar skuldmedvetet på möbeln vi har i hallen. Vi brukar lägga tidningar och reklamblad där men nu har jag fyllt en "holk" med låneböcker - de får inte plats någon annanstans och just nu är vi morgontidninslösa så det fanns plats. Jag antar att jag borde satsa på någon mer långsiktig lösning men jag kan faktiskt inte komma på någon.

Och femte

Idag var jag duktig och lät bli att låna nya böcker när jag lämnade tillbaka de utlästa. Och det var inte ens svårt, med alla dessa guldklimpar som väntar.

Tredje och fjärde

Det är ingen bra dag och på slutet har den blivit riktigt eländig. Läsesalongen som flykt och tröst. En bok, en bok till och så går jag till en dator och tittar efter böcker på min lista. Den första är utlånad men den andra finns på Huvudbiblioteket, den tredje likaså, och den femte. Upp med mobilen: 18.42. Nej, jag hinner inte. Men jag skulle ångra mig. Skyndar till låneautomaten, kryssar mellan människorna som ska på teaterpremiär, ned i tunnelbanan och har tur och så en språngmarsch längs Sveavägen. Blodsmak i munnen. Ja, jag är knäpp. Jag heter Saga och är bokberoende. I trappan upp till He zoomar jag in I, sedan vidare till P och så ned till W. När gong-gongen ljuder är jag klar.

Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark
Norwegian Wood av Haruki Murakami
Special Topics in Calamity Physics av Marisha Pessl
Never Let Me Go av Kazuo Ishiguro
Barnahandlerskan av Gabriele Wittkop

Utläst: Svarta lådan av Inger Edelfeldt

Jag skrev ju nyss att jag tycker om Inger Edelfeldts böcker och trots detta visade det sig att hon har hunnit skriva fyra stycken som jag inte har läst.

Svarta lådan handlar om RoseMarie, f. d. gestaltterapeut som nu broderar kuddar och försöker läka ihop efter den älskade Yannis död. Fördomsfullt kan jag säga att det är en speciell sorts kvinnor jag förväntar mig att finna i Edelfeldts böcker och här är en sådan. Hon är lite lagom flummig, med stora drömmar och stor sorg och med orden som kryckor och livlinor; hon har idéer om att skriva en bok om psykologi för att förmå mäniskor att våga gå i terapi. Tre år post Yannis står det mesta fortafrande stilla men när hon möter tonårstrotsiga Ninja på Centralen börjar något nytt. Det är en vinglande färd mot försoning och framtidstro där mödrar, systrar och gamla älskare står i vägen men så småningom klarnar det. Med Ninja som katalysator löser sig saker och ting, även om annat blir mer komplicerat, åtminstone för ett tag.

Insprängt finns texter ur RoseMaries "svarta låda", texter om barndomen, texter som hon tänkt ska ingå i boken. Det är både pretentiöst och inte och medan jag läser är jag fullständigt där i historien men så fort jag lagt ifrån mig boken bleknar det mesta. Det är bara en aning mer än förströelselitteratur men det är gott nog.

Utläst: Skuggorna i spegeln av Inger Edelfeldt

Jag tycker verkligen om Inger Edelfeldts böcker, hennes ämnen, hennes sätt att skriva, hennes personer. Skuggorna i spegeln har vissa likheter med Juliane och jag, som jag läste och älskade när jag var i trettonårsåldern. Där är det visserligen två missförstådda flickor som får saker att hända men drömmarna är desamma.

Arri är sjutton år och trött på det mesta. Hennes föräldrar (Moderkakan och Vuxenbibliotekarien) förstår henne inte, hennes syster är odräglig och den f. d. bästisen är väldigt mycket f. d. efter en händelse under sommaren. Nu börjar höstterminen och framtiden ser minst sagt mörk ut. Men så händer det saker: skuggor börjar röra sig i hennes spegel och plötsligt öppnas en port till en annan, fantastisk värld befolkad av vampyrer. Samtidigt får Oscar, som hon trånat efter, upp ögonen för henne och vardagen fylls av kärlek. Men vilket liv ska hon välja?

Tråkigt nog känns det som om boken inte är mycket längre än baksidestexten eller min redogörelse ovan. Det mesta är redan sagt, komplikationerna mest på det ytliga planet. Dessutom är personerna ganska schablonartade och förutsägbara, vilket kan förklaras av att man får se dem genom Arris ögon.

Veckans andra biblioteksbesök

Efter mina hyllningar var det inte mer än rätt att jag gick hem via biblioteket igår, särskilt inte efter att Ka upplyst mig om att man kunde få en knapp med lämpligt budskap vid ett sådant besök. Jag hittade knapparna, även om de inte stod sådär alldeles framträdande, och plockade till mig två stycken - efter gårdagens text tyckte jag att jag gjort mig förtjänt av det...

Och så lånade jag naturligtvis böcker:

Den som vässar vargars tänder av Carina Rydberg
Ladies av Mara Lee
The Eyre Affair av Jasper Fforde
Två hus vid slutet av en väg av Conny Palmkvist

Kan eventuellt uppfattas som fjäsk

Idag är det en månad sedan jag började bokblogga och jag gjorde det med reservationen att ytterligare en blogg med denna inriktning vore ganska överflödigt. Det kan jag nog fortfarande tycka men samtidigt är det så roligt att jag inte tänker sluta i första taget och några läsare har jag uppenbarligen.

Nu till det där fjäsket: jag tycker att det är roligt att så många bokbloggare har barn- och ungdomslitteratur som "inriktning", som bibliotekarier, bokhandlare, lärare eller något annat. Plötsligt får jag den där lilla skjutsen att låna och läsa en kategori böcker som varit sorgligt eftersatt från min sida under några år (även om jag som även som vuxen tidigare läst en hel del). Jag tror att ni, och Bokhora, gör en stor insats för att ge dessa böcker fler läsare - och för att ge läsare som tidigare inskränkt sig till "vuxenböcker" många nya läsupplevelser för ibland är den där gränsdragningen synnerligen godtycklig och bara till förfång.

Påbörjad omläsning: Tillit till dig av Barbara Voors

Så här på alla hjärtans dag tänkte jag läsa en kärlekshistoria och valet föll på en bok jag inte vågat läsa om, eftersom jag älskade den så mycket för en halv evighet sedan: Barbara Voors Tillit till dig. Jag var sjutton och identifierade mig med huvudpersonen, som också heter Saga, och drömde om en sådan kärlek. Så i morse satt jag på bussen och läste mig in och drömde mig tillbaka och det fungerar. Jag vet inte om det är en fullt så bra bok som jag tycker men jag älskar den i alla fall, just nu förbehållslöst.

Mitt mest välövervägda bokköp?

Jodå, igår kom allt Allt. Det har tagit mer än ett år sedan jag först bestämde mig för att köpa den men den som väntar på något gott... Nu är frågan om jag ska hugga tänderna direkt i den tjocka klossen med guldfärgade bladkanter (vad heter det?) eller om jag ska spara den till Bokkollot. Omslaget ser ju lite ömtåligt ut, vilket gör att långa sittningar passar bättre än buss/tunnelbana. Men passar den i herrgårdsmiljö? Nåja, det där med vad man ska läsa är ett ganska trevligt problem.

Kärleksförklaring

Det är alla hjärtans dag idag och jag har tidigare utlovat en kärleksförklaring till biblioteken så här kommer den, eller ett litet tafatt försök till.

Mina älskade bibliotek, ni anar inte hur mycket ni har betytt för mig genom åren och vilken väsentlig del av mitt liv ni fortfarande utgör. Jag har inte en aning om hur många besök det har blivit och antalet lånade böcker är i alla fall några tusen, även om jag sannolikt inte kommit upp i något femsiffrigt ännu. Ni har följt mig, eller jag har följt er, till olika platser och med olika specialinriktningar och jag ska inte nämna alla här, eftersom jag har ett par stycken kvar till min lilla specialserie men ni är absolut inte glömda, tro aldrig det.

Det började på Stockholms stadsbiblioteks filial i Vällingby, dit jag åkte med min mor och lånade bilderböcker. Senare fick jag ett eget lånekort och till slut fick jag även åka ensam, vilket jag gjorde varje fredag, då jag slutade tidigt i skolan. Varje vecka fyllde jag min röda Kånkenryggsäck med nya vänner, nya världar, nya upplevelser. Jag hade en bok där jag antecknade vad jag skulle låna och jag önskar att jag hade kvar den men icke. Däremot har jag kvar boken där jag skrev upp allt jag läste när jag var 12-14 år gammal och den behåller jag. Senare kom jag att besöka en stor del av Stadsbibliotekets filialer men Vällingby ligger mig synnerligen varmt om hjärtat, tillsammans med Huvudbiblioteket, som också är en av Stockholms vackraste byggnader.

Skolbiblioteket var nästa i ordningen. När vi på lågstadiet var klara med vad vi skulle göra enligt olika "beting" fick vi "läsa tyst" och jag läste och läste och läste. Jag lånade bok efter bok och läste ut och om hela avdelningen för de yngre. Visserligen var det härligt men jag önskar ändå att jag hade fått lite mer stimulans i skolan; Pelle Svanslös är inte lika rolig vid fjärde omläsningen.

Somrarna var ett litet problem, eftersom jag tillbringade dem på sommarstället och hos farmor och jag kunde aldrig få med mig tillräckligt många böcker men så tjatade jag mig till lånekort där också och i Mustadfors hade de samtliga böcker av Agatha Christie och Maria Lang, även om de bara hade öppet en gång i veckan. Något liknande gällde för Vagnhärad och jag såg till att våra handla-mat-utflykter sammanföll med öppettiderna. Och när jag tillbringade en sommar i Lund var lånekortet bland det första jag skaffade mig - och Kånkenryggsäcken densamma som åkt fram och tillbaka till Vällingby några år tidigare.

Sedan blev det fler filialer, och Stockholms universitetsbibliotek, Svenska barnboksinstitutet och Statens musikbibliotek, för att inte tala om timmar på Kungliga biblioteket: stora läsesalen, specialläsesalen och mikrofilmssalen.

Jag älskar bibliotek, jag känner mig hemma på bibliotek, jag önskar mig ett bibliotek och, tro det eller ej, jag gifte mig faktiskt i ett bibliotek. Det var en slump, en lycklig slump, även om lyckan inte blev så långvarig. Men kärleken till biblioteken består, även om den har sina ups and downs - ibland går det ett tag mellan våra möten men plötsligt springer jag glatt dit varje dag.

Min kärlek till bibliotekarierna är inte lika självklar; ni är ju människor, gubevars, men ni behövs och även om jag varit ganska lätt att ha att göra med, kanske lite för lätt i så motto att jag knappast krävt något mer än att få låna mina travar, så är det ju tack vare ert arbete jag fått så många vänner - och så många kärlekar.

Jag kan inte springa runt med rosor till er alla, bibliotek och bibliotekarier, men om ni läser detta så ta för er av virtuell kärlek!

Därför inte Didion?

Jag hade ju lite problem med Joan Didions The Year of Magical Thinking och Aase Berg lyckas formulera något kring detta i sin recension i Expressen av Att lära sig själv att leva. Hon skriver t.ex.: "Det är en text som intellektualiserar sorgen i stället för att gestalta den – kanske ingen brist i sig, men ett problem när mottagarna och marknadsföringen blandar ihop begreppen och tror att boken handlar om sorgen som känsla."

Det är nog precis det jag har gjort, och förväntat mig att känna något när det är tänka jag ska.

Uppfriskande lunchprat

Idag pratade vi böcker på lunchen! Visserligen var det väl jag som pratade mest men i alla fall. Vi började på Harlekinromaner (som ingen mer än jag har läst men alla har såikter om), fortsatte med Kitty ("menar du att det skulle vara som Harlekin för barn?") och Fem ("förr var alla skurkar i Femböckerna svartmuskiga utlänningar") och slutade i Nu ska vi sjunga (Krokodilen Lilleman), med en epilog kring Grottbjörnens folk. Fullitteraur, censur och förändringar i olika upplagor. Nu vill en kollega starta bokcirkel. Hoppla!

Bokfemman vecka sju

Malin flaggade för ett svårt ämne och jag undrade vad det skulle bli men pjäser - ja, det svåra för mig är att välja. Jag tycker om att läsa dramatik och vissa pjäser tycker jag så mycket om att jag har svårt för att se dem; det är filmproblematiken igen, trots att dramatik skrivs för att framföras sceniskt. Min lista består av de bästa pjäserna jag läst, de flesta av dem har jag sett först efter att jag läst dem. Tyvärr har jag bara läst två av Shakespeares pjäser i sin helhet och de platsar inte här för mig. Det blir en ganska mörk samling men det är den sortens pjäser som berör mig.

Vildanden av Henrik Ibsen var den största behållningen av grundkursen i litteraturvetenskap. Det är livslögner och konsekvenser och ett fantastiskt språk. Jag älskar den men har bara sett den en gång - och då blev jag besviken.

Gengångare av Henrik Ibsen innehåller formuleringar som dyker upp titt som tätt i mitt huvud. En intrikat väv av gamla synder som till sist kommer fram i ljuset. Också den har jag sett en gång och blivit besviken.

Fröken Julie av August Strindberg läste jag när jag var alldeles för ung och fann den överskattad. Det har jag tagit igen senare då jag verkligen börjat uppskatta den. Dessutom finns den i bra operaversion(er)!

A Streetcar Named Desire av Tennessee Williams. Det är hemskt och det är bra men jag har faktiskt inte sett den som pjäs, bara halva operan på TV.

Long Day's Journey Into Night av Eugene O'Neill. En familj i sönderfall. En pjäs jag bara läst.

Den här gången måste jag dock ha några "bubblare": Dödsdansen av August Strindberg, flera av Kristina Lugns pjäser, Bildmakarna av P. O. Enquist och The Glass Menagerie av Tennessee Williams.

Halvvägs: Svarta lådan av Inger Edelfeldt

När jag lånade de två andra böckerna av Inger Edelfeldt tittade jag också på Svarta lådan men den verkade så bekant att jag hoppade över den. När jag kom hem konsulterade jag mitt svarta vaxdukshäfte där jag skriver upp alla böcker jag läser men kunde inte hitta den. Så: en baksidestext som får mig att tro att jag läst den, inget som helst minne av hur det slutar och ingen anteckning. Nästa dag återvände jag till biblioteket och lånade den och nu läser jag.

Halvvägs kommen är jag fortfarande inte säker. Jag vet inte vad som hända skall men hela tiden känns det som hänt förunderligt välbekant. Om jag har läst den, varför skrev jag inte upp den? Och om jag inte har läst den, vilken bok/vilka böcker är det jag blandar ihop den med? Den här osäkerheten irriterar mig något enormt; även om jag inte minns så mycket av en del (alltför många) böcker jag läser vill jag i alla fall minnas att jag läst dem.

Två veckor kvar till bokrean

Om två veckor börjar årets bokrea: den tid på året då jag normalt har minsta möjliga lust att köpa böcker. Jag är trött på att trängas bland slarviga högar av billiga, snabbproducerade utgåvor av böcker jag inte är särskilt intresserad av. Ja, jag är en surtant och det är kanske inte längre så att man får göra särskilda reautgåvor av böckerna men minnet lever kvar och själva kaoset blir bara värre. Jag köper sällan nya böcker men under rean tittar jag inte ens, utom på två ställen: NK bokhandel och Hedengrens, som föredömligt fyller ett antal hyllor med sådant de inte lyckats sälja. Där har jag hittat såväl doktorsavhandlingar som tunna diktsamlingar med många år på nacken.

Utläst: Ofeliaetyderna av Rose Lagercrantz

Ofelia har gäckat och fascinerat genom århundraden. Symbol för så mycket men ändå så undflyende. Vansinnesscenernas ursprung eller är hon den enda som är riktigt frisk?

I Rose Lagercrantz metaroman är hon det senare; så frisk man nu kan vara som vilsen tonåring, gravid efter en våldtäkt, irrande på ett slott som inte är hemma. Men hon är också bara ett ämne för etyder, inte för något riktigt, och ett medel för att besvärja det förflutna, för att locka fram en annan, verklig(are) kvinna. För avsnitten om Ofelia skrivs av en man, som drömmer sig tillbaka till en sju år gammal kärlekshistoria och äntligen får se sin kära - som Ofelia på Dramaten. Sökandet efter Ofelia blir till sökandet efter henne, svaren på frågorna sammanfaller men ändå inte och de fasta punkterna blir till gungflyn.

Det låter svårare än det är, att följa med är enkelt, bortsett från något lite på slutet, och det är väl det jag saknar; lite mer motstånd, lite mer känsla av att det är "på riktigt" och mindre av etyd över det hela, även om det är själva Ofeliaetyderna jag uppskattar mest, nuet känns mest överflödigt. Sagan blir mer äkta än den förmenta verkligheten.

Leveransavisering

Kors i taket! Adlibris har skickat Allt till mig. Så nu får vi se mot slutet av veckan om den dyker upp.

Halvvägs: Spader Dame av Claes Livijn

När jag fick Claes Livijns Spader Dame var det en bok jag bara hade hört talas om vid något enstaka tillfälle, som ett verk min svärmor in spe hade tänkt uppsats om, eller något liknande. En bok med en framträdande position i familjemytologin men något för mig totalt obekant.

Jag inledde läsningen förra lördagen, då jag i stort sett inte lämnade sängen, och undrade om jag skulle kunna ta mig igenom boken. Igår blev det några sidor till men det tar tid att läsa. Det är prosalyrik från 1800-talet; d.v.s. ett språk jag förväntar mig att finna i bunden vers men här är det löpande text. Det är en brevroman om en ung man som förälskar sig i brorsdottern i familjen där han innehar en tjänst som informator och därpå följande förvecklingar och annat men det är stört omöjligt för mig att minnas vad jag läser. I förordet beskrivs handlingen som synnerligen underordnad men jag har svårt att släppa den. Och ändå, trots att boken känns på sätt och vis hopplös, gillar jag den. Det är överlastade liknelser och blommande bildspråk och det är väldigt långt från gråa februari anno 2008.

Bibliotek igen

Jag får nog lov att lämna tillbaka de utlästa böckerna lite mer sällan, eftersom det ofelbart för med sig nya lån. Bara ett idag, dock: Svarta lådan av Inger Edelfeldt. Den har jag inte heller läst; vad har jag gjort de senaste åren? (Svar: sjungit.)

Utläst: Stalins kossor av Sofi Oksanen

Jag har läst otaliga böcker om och av flickor och kvinnor med ätstörningar; jag funderar på att göra ett omläsningsprojekt av dem men hittar inte riktigt tiden till det, och det här är ännu en. I Stalins kossor är den drabbade dock insatt i ett sammanhang där sjukdomen kan ses som ett symptom på vad de två föregående generationernas kvinnor också utsatts för: förneka sitt land, förneka sitt ursprung, förneka sin kropp - några olika sätt att förneka sitt jag.

Det finns tre tidsplan, tre historier, även om de två senare går ihop, som samtliga rör sig över ganska många år och det är ett stycke svidande nutidshistoria man får sig serverat. Det som skedde under 1940-talet ter sig dock mindre främmande än 1970-80-90-talet på andra sidan Östersjön; det ligger så nära i tiden, under min egen livstid och är ändå så annorlunda. Byråkratin, köandet, valutan, de svarta affärerna, tvånget att aldrig avslöja sin nationalitet i Finland och spela på det finska vid lämpliga tillfällen i Estland. Det gör att det är Annas egen och hennes mors Katariinas historier som ger mig mest, medan mormodern Sofias mer går in bland andra berättelser från den tiden.

Det är dock skildringen av ätstörningarna som fascinerar mig mest. Där är språket som säkrast och liknelserna och bildspråket så precisa. Kopplingen till sexualiteten görs extremt stark där den första framkallade kräkningen beskrivs som en förlorad oskuld och senare kräkningar liknas vid illegala aborter. Det må vara äckligt men mig tilltalar det. Och mot slutet finns det fem sidor som tar andan ur mig; huvudpersonen beskriver för sin pojkvän hur deras gemensamma liv kan komma att te sig och logiken är oantastlig och ändå totalt fel.

En skillnad mot tidigare ätstörningsskildringar är också vägran att vara ett offer, den närmast pro-ana-mässiga hållningen. Den skrämmer mig en aning, det är den där balansen mellan att skildra något och att skapa en manual för flickor som mår dåligt. Förr slutade dessa skildringar alltid med någon sorts insikt om att man måste bli frisk men det tycks inte vara fallet längre.

I stället för skor

Att tycka om att köpa skor sägs vara en vanlig kvinnlig egenskap men det är en egenskap jag saknar, jag tycker verkligen inte om att köpa skor. Visserligen går det an att köpa opraktiska, ömtåliga modeller som passar inomhus på fest eller utomhus vackra, torra sommardagar, vilket lett till att jag sammantaget har (för min Fästman i alla fall) ofattbart många par men aldrig några att ta på mig under vinter, vår och höst eller när det är dåligt väder. Detta är en brist som jag då och då tvingas åtgärda och idag begav jag mig ned på stan för att göra ett nytt försök.

Som vanligt hittade jag ett enda par som jag ens kunde tänka mig att prova men de var inte särskilt beväma och dessutom såg mina fötter stora ut i dem så jag gick till Akademibokhandeln i stället (det är så det brukar gå). Jag har ju tidigare idag gjort dagens, veckans och kanske månadens bokinköp, eftersom jag tänker att det är säkrast att låta bli inför Bokkollot - tänk om man skulle få boken man precis har köpt men ännu inte hunnit läsa, men titta kan man ju alltid göra.

Och så fortsatte jag till Läsesalongen, och mot mina goda föresatser lånade jag två böcker ("de är ju så tunna") och på mitt hemmabibliotek, 780 steg bort (men idag räknade jag inte utan hoppas att det stämmer) lånade jag ytterligare en ("men nu ska jag hålla mig tills alla jag har hemma är utlästa" - som om). Så bibliotekshögen har nu fyllts på med:

Ofeliaetyderna av Rose Lagercrantz
Fjärilsdalen av Inger Christensen
Översättarens anmärkningar av Erik Andersson

(men de är ju så tunna)

Det går troll i Allt

Jag har till sist bestämt mig för att köpa Martina Lowdens Allt - och möjligen för att ta den med mig till Bokkollot - men den är ju så dyr nu så jag drar fortfarande på det (över 300 kr för en häftad bok är mycket i min värld). Nu kom jag på att man kan beställa direkt från Modernista men köpet avbröts av finansiella skäl, trots att jag vet att jag har pengar på kortet. Jag får väl bita i det sura äpplet och gå ner till Akademibokhandeln, där jag har ett tillgodokvitto som nästan täcker beloppet men det irriterar mig ändå.

Uppdaterat: jag har beställt den på Adlibris men jag misstänker att jag kommer att få ett tillfälligt-slut-meddelande även denna gång.

Svenska barnboksinstitutet

Bloggen heter Sagas bibliotek och här är inlägg två om speciella bibliotek. Det första handlade om Statens musikbibliotek.

Svenska barnboksinstitutet är precis vad det heter - ett institut för barn- och ungdomslitteratur. I samlingarna finns all barn- och ungdomslitteratur som givits ut i Sverige sedan 1967 samt stora mängder äldre litteratur. Det finns också facklitteratur och en samling universitets- och högskoleuppsatser i ämnet. Och så finns det ett rum med samtliga upplagor av samtliga titlar i Barnbiblioteket Saga...

Biblioteket ligger i ett av de gula Asplundhusen ovanför Stadsbiblioteket och är främst inriktat på forskning och det mesta av materialet får endast läsas på plats, det är enbart en del av facklitteraturen som lånas ut. Å andra sidan har de dyrgripar som inte ens den mest förhärdade nostalgiknarkare skulle drömma om att knöla ned i handväskan.

Varje år anordnas också den s.k. Bokprovningen: under en dryg månad visas alla barn- och ungdomsböcker utgivna föregående år och man redogör för trender och teman det gångna året. Det arrangeras föreläsningar i Stockholm och på några andra orter i samband med detta.

Svenska barnboksinstitutet ger också ut tidskriften Barnboken samt, i samarbete med olika förlag, böcker om barn- och ungdomslitteratur.

Utläst: The History of Love av Nicole Krauss

Ännu en bok jag börjat läsa med skyhöga förväntningar, ännu en gång förväntningar som inte riktigt infrias. Är jag inne i en extremt kritisk period just nu? Jag läser mer än på mycket länge men det är som om jag inte får ut det jag hoppas, det jag drömmer om. Har jag blivit en sämre läsare? Är det för mycket som händer i mitt vanliga liv, vilket får koncentrationen att vika?

The history of Love består av ungefär fem historier, ungefär därför att det beror på hur man definierar det. Fjortonåriga Almas mor har fått i uppdrag att översätta boken The History of Love från spanska till engelska och Alma letar ledtrådar till sin avlidne far i boken, samtidigt som hon försöker få till något mellan modern och uppdragsgivaren. Hennes yngre bror är djupt religiös och försöker göra goda gärningar. En äldre man väntar på döden och skriver om sitt liv, om sin kärlek och om den bok han skrev för länge, länge sedan i Polen - The History of Love.

Det är en bok om kärlek till böcker och ord och om nödvändigheten i att skriva, om historier som finner sina vägar till sina läsare på speciella sätt och som spelar en stor roll i mångas liv.

Det är minnen och det är krossade drömmar, det är tråkig vardag och nedslående händelser och det är ganska snällt och småputtrigt, trots att det är allvarliga saker det handlar om. I mitt exemplar finns mängder av recensionscitat om hur fantastiskt allt skildras och visst, det är välskrivet och välkonstruerat men det finns inga överraskningsmoment där jag plötsligt inser "aha, det är så det är" och inte heller de här personerna kryper in under huden på mig. Jo, under de allra sista sidorna och då känns slutet som en konsekvens av att "så där amerikanskt feel-goodigt som man förväntar sig kan det ju inte sluta". Missförstå mig rätt, jag tycker om den men jag älskar den inte.

En månad kvar

Om en månad är det dags att åka på Bokkollo. Jag har inte bestämt vad jag ska läsa än och det känns nästan som lite för tidigt att göra det. Hududalternativet är fortfarande viktorianskt och engelskt men sedan tänker jag på böcker jag skulle vilja läsa om, barnböcker och annat med nostalgiska vibbar och så är det ju det att man får böcker på plats - ska jag våga leva farligt och läsa det som bjuds? För mycket kontrollfreak för det men nog lockar det att gå emot sig själv.

780

780 steg är det till mitt närmaste bibliotek. Eller åtminstone från det. Där lånade jag idag Sofi Oksanens Stalins kossor och två böcker av Inger Edelfeldt: Skuggorna i spegeln och Finns det liv på Mars?. Jag ligger efter rejält vad gäller hennes böcker.

Barndomslängtan

Just nu är mitt liv mer än lovligt rörigt, vilket får mig att längta än mer till barndomens sommarlov (som de ter sig i det selektiva minnet för då längtade jag bara någon annanstans), till sängar hemma, på landet och hos farmor där jag låg och läste Fem-böcker, Tvillingdeckare, Maria Lang och Agatha Christie i timtal (om jag nu inte tittade på svenska långfilmer från 1930-talet, förstås). Men det som måste, borde göras och hanteras försvinner inte så lätt, tyvärr.

Utläst: The Year of Magical Thinking av Joan Didion

Mina förväntningar var skyhöga när jag började läsa The Year of Magical Thinking. Jag hade hört och läst så mycket positivt om den, varit på vippen att köpa den men till sist sprungit på den på biblioteket. Jag har inte läst någonting av vare sig Didion eller hennes framlidne make tidigare och det var nog ett misstag; det känns som om citaten och hänvisningarna till deras böcker ger mycket mer om man läst dem, som det är nu förstår jag halvvägs men inte ända fram. Och halvvägs är dit jag når mest hela tiden. Jag blir inte snärjd och fångad, jag blir faktiskt bara måttligt berörd och det i sig känns nästan sorgligare än handlingen, för jag vill verkligen bli indragen i böcker jag läser. Faktum är, att jag befinner mig såpass mycket utanför historien att jag fastnar i frågor kring detaljer. De tar hem Quintana från sjukhuset när hon är tre dagar gammal och när hon är sju månader adopteras hon. Hur fungerar en sådan sak? Vems barn är hon under den tiden? Och om det är så att Quintana inte är deras biologiska barn, hur kommer det sig att i detta känslotrassel av kärlek, äktenskap, familj, barn och ordningen som allt ska ske i inte några övriga funderingar kring detta dyker upp, när slutet är så närvarande är början så frånvarande, medan jag förväntar mig cirklar där dessa punkter möts.

Ni som har läst boken och tyckt mycket om den får gärna berätta vad det är som gripit tag i er och hur, för jag vill inte lämna den så här.

Trots borttappad lapp...

Jag har skrivit om en biverkning av bokbloggläsning men en positiv effekt är att rätt som det är dyker det upp en titel man letat efter på ett eller annat sätt. Idag var det Helena som nämnde Sofi Oksanens Stalins kossor, en bok jag skrev upp på en att-låna-lista när jag läst om den i SvD men den listan försvann och sedan har jag förgäves försökt komma på titel alternativt författare. Och där var den alltså.

Utläst: Nu heter jag Nirak av Peter Pohl

Jag tycker mig minnas att någon recensent fann denna bok ganska spekulativ och det håller jag med om. Ämnet kanske kan vara värt att diskutera; att ett offer för vad som av samhället (och av mig) betraktas som ett sexuellt övergrepp faktiskt var med på noterna och t.o.m. njöt av det, men sättet han beskriver det på... Nej, det är något obehagligt över det, över detaljerna, över ordvalen, liksom att språket klingar falskt ur alla munnar, i allas tankar. Här skevar tiden och det känns bara fel. Därtill en berättare som är en "låtsaskompis" eller en inre följeslagare som vi alla har men de flesta av oss glömmer. Peter Pohl har skrivit några av mitt livs stora läsupplevelser men den här boken får det mest att krypa i mig. Något har gått väldigt snett här.

Temlor

Jag hyllar också Ture Sventon och har till dennes ära satt i mig inte bara en utan TVÅ temlor. Det räcker för i år.

Dumbom!

Jag skulle ju ha haft med Barnbiblioteket Saga på min lista. Det är visserligen bara en utgivningsserie men den hör ju hemma här så att det bara skriker.

Bokfemman vecka sex

Och äntligen kan jag göra en Bokfemma i tid! Serier var det, och då hamnar jag bland barnböckerna i första hand. Jag har inte med Maria Gripes Skuggserie, vilket jag nästan borde, men Agnes Cecilia har alltid varit högre värderad hos mig och jag kom på den sist. Fyra böcker är också lite futtigt, även om jag har med en fyraboksserie på min lista.

Pelle Svanslös av Gösta Knutsson. Pappa läste högt, farmor läste högt, jag läste själv och läste om och läste om igen. Min första bokserie.

Tvillingdetektiverna av pseudonymen Sivar Ahlrud. Rödhårigt tvillingpar löser mysterier med hjälp av sin motvilliga kusin Hubert, kallad (också mot sin vilja) Hubbe. Det är 1950-tal, ny teknik och ofta Stockholmsmiljö och jag trivs där.

Fem-böckerna av Enid Blyton, matpornografins okrönta drottning. Kondenserad mjölk, köttpajer, konserverade persikor, tårta, smörgåsar, choklad. De fem äter alltid.

Vindsträdgården, Blomblad för vinden, Törnbädden och Lustgården av Virginia Andrews. Den första delen var länge en av de bästa böckerna jag läst och samtidigt är det böcker man (jag) skäms lite över. Sedan många år står de dock på sin plats i hyllan, de är en del av min litterära historia.

Harry Potter av J. K. Rowling. Den enda serie jag väntat på nästa del av. Någonsin, tror jag.

Utläst: Atonement av Ian McEwan

1935. England. Stort hus, närmast ett gods. Sommar. En brådmogen flicka med författardrömmar som vid tretton års ålder konstaterar att det är dags att lämna sagorna bakom sig och söka stoffet i Det Riktiga Vuxna Livet. Det bådar gott och jag drömmer mig bort men hela tiden pockar baksidestexten om brottet som ska begås och sonas och det stör mig, liksom ledtrådarna om vad som komma skall; det är som om författaren inte litar på att jag som läsare följer med ändå, som om jag hela tiden måste serveras små godbitar för att stanna kvar. "Hallå", vill jag skrika, "det här är ingen TV-serie som måste hålla mig kvar över reklamavbrotten".

Atonement har nyligen blivit film och av recensioner och annat har jag förstått att början är bäst och det gäller även boken. 1935 är bättre än efter krigets början, isolerat gods i england är bättre än kaos i Frankrike, eller sjukhus i London.

Och så slutar det hela med en twist som gör mig besviken. Det är något med det där kontraktet mellan författare, berättare och läsare och ska det brytas ska det ske med större finess än här. Jag känner mig smått lurad när jag lägger ifrån mig boken; början lovade så mycket men löftena infriades inte.

Utläst: Skumtimmen av Johan Theorin

Sista boken i min stora bibliotekstrave och den som kunde ha blivit återlämnad oläst. Nu är jag glad att så inte blev fallet, för det var ganska trevligt att gå på jakt med ett par pensionärer (och en lätt alkoholiserad medelåldring). För en gångs skull är det också fullt begripligt att "vanliga" människor kan gå omkring och försöka lösa mysterier, med tanke på att brottet är ett avskrivet fall sedan många år. Att det sedan känns som om det blev lite för mycket handlar kanske mest om mig; jag har lättare att köpa överdrifter när de sker utomlands... Men jag tycker om beskrivningarna av Öland, den där off-season-ensamheten och vädret som, för den här historien, är så viktigt.

Bokfemman vecka fem

För att med gott samvete kunna göra veckans Bokfemma, måste ju förra veckans in. Filmatiseringar var temat och filmatiserade böcker är något jag har lite svårt för; böckerna är alltid nummer ett för mig och jag kan bli väldigt irriterad på detaljer som ändrats, att människor eller miljöer inte ser ut som "de ska" etc. Dessutom ser jag inte så mycket film, vilket ytterligare minskar urvalet och som synes är det mesta gammalt.

Mästerdetektiven Blomkvist och de andra 1950-talsfilmatiseringarna av Astrid Lindgrens böcker om Kalle, Anders och Eva-Lotta. Jag älskar fortfarande de här böckerna och minnet av filmerna är varmt och ljust. Det är något så oskyldigt över dem och barnen passar så bra i sina roller.

En Hondjävuls liv och lustar av Fay Weldon i TV-versionen, inte långfilmen med -hu- Roseanne Barr. Så spännande det var, och så djävulskt utstuderat hon hämnades!

Borta med vinden av Margaret Mitchell. Jag läste boken i ett tvådagarsrus sommaren innan jag fyllde tretton och till födelsedagsfesten hyrde vi filmen. Fyra timmar och X flickor som satt som klistrade framför TV:n

Girl, interrupted av Susanna Kaysen. Jag är så svag för allt med Olyckliga Flickor och såg den vid precis rätt tillfälle. Somliga rynkar säkert på näsan men jag föll totalt.

Sagan om Ringen av J. R. R. Tolkien. Filmerna fick mig att läsa böckerna, att till slut ta mig igenom det jag tyckte var alldeles för långtråkigt och enformigt och jag bländas av teknik, animationer och scenografi, samtidigt som det är riktigt spännande.

Inför bokkollot

Bokhororna har gjort en Bokkollosajt med extra suktmaterial och förmodligen, framöver, information som kan vara bra för resenärerna men jag blir lite orolig när jag läser att de redan har flera programpunkter, vilka om man deltar i alla inte lämnar så mycket tid över till läsning. Hur ska jag kunna välja? Men om man får en välvillig och likasinnad room-mate kan det kanske ordnas genom att man läser hela natten?

Bokfemman vecka fyra

Ja, jag är sen men jag ville tänka lite, ville fundera ordentligt och inte lämna ifrån mig något halvdant när jag ska göra min första Bokfemma. Ämnet är språk och de fem böcker jag väljer är sådana som öppnat nya språkliga världar för mig.

Mio, min Mio av Astrid Lindgren - "han red genom Dunkla skogen", omedelbart förs jag tillbaka till när jag var sex år gammal och min far läste den högt för mig. Jag är i sagans värld men med realismen om hörnet, de traditionella formlerna men också något mer. Så många vackra ord och ett så vackert mörker.

Aliide, Aliide av Mare Kandre - mitt första möte med Mare Kandre-landet, -språket, -människorna. Något för mig helt nytt och som också leder mig tillbaka till när jag först läste den.

Nattorienterarna av Kristina Lugn - egentligen skulle jag kunna ta nästan vad som helst av Kristina Lugn, hon är så omedelbart igenkännlig och jag älskar hennes språk. Jag vill följa henne på alla vindlingar under resan, läsa orden på ett nytt sätt. Någon gång när jag läste litterturvetenskap var det en text (postmodernism, I guess) som handlade om "textas" och vad sägs om den här språkliga erotiken:

Med ett enda ögonkast förvandlar han mitt versmått. Stavelserytmen stegras i mig när han stiger in i mitt ämnesområde. Hans närvaro drar genom mina satsbyggnader ända tills ordföljden börjar galoppera i min kropp. Och när han reser sitt träd mellan mina skiljetecken, när han slinter på mina stilbrott - då känner jag längs med hela inlevelseförmågan det ljuvligt ljumma flödet från min poetiska ådra!

Oskyld av Åsa Ericsdotter - jag hade läst en massa artiklar om boken och om henne och var lite trött på alla superlativer men sveptes ändå omedelbart med och när jag läst ut den ville jag bara läsa om den igen och igen.

The Sound and the Fury av William Faulkner - den ena stora behållningen av grundkursen i litteraturvetenskap. Folk verkade tycka att den var svår men jag drack bara begärligt i stora klunkar och stängde ute resten av världen. Dags att läsa om.

Lördag

Jag har tillbringat större delen av dagen i sängen, underkastad förkylningssymtomen. Hostan som rister, snuvan som rinner, huvudet som värker, feberhettan och -kylan som töcknar till världen. Jag läser lite, lägger ned huvudet på kudden och dåsar bort, läser lite till, dricker te, dricker varm choklad, läser lite till men orden flyter ihop. Jag byter bok men gör ett dåligt val: Claes Livijns Spader Dame inleds med ett antal ord jag inte är helt säker på vad de betyder, vilket innebär yttersta förnedring för en sån som jag, att boken är 200 år gammal känns inte som någon ursäkt. Och så byter jag tillbaka, vandrar vidare i andra världskrigets Frankrike i Atonement för jag kan inte ångra mig igen och ta till något riktigt lättläst, lättsmält, något som bara rinner igenom mig, även om det är det jag helst skulle vilja.

Hemåt

Nu ska jag bege mig hemåt, via ett bibliotek som har Kristina Lugns Nattorienterarna inne, så att jag kan knåpa ihop förra veckans Bokfemma i helgen.

Mumintroll

Jag känner mig som ett Mumintroll, det är som vadd i hela huvudet och näsan känns som om den fyller upp hela mitt ansikte. Förkylningen har blommat ut för fullt; ingen feber men allt annat elände. Jag vill hem, hem till soffan, hem till sängen, hem och läsa, drömma sommar, vackert väder, långt, långt bort.