Utläst: Ladies av Mara Lee

Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva. Jag har läst mycket om Ladies men ändå haft svårt att få en uppfattning om den och nu förstår jag varför: den är svår att beskriva på ett rättvisande sätt. Jag trodde att jag skulle tycka ganska illa om den men var ändå nyfiken men i stället visade det sig att jag tycker att den är riktigt bra, bortsett från slutet, som i gengäld är riktigt, riktigt dåligt. Jag önskar nästan att den hade slutat tio-femton sidor tidigare. På sätt och vis hade man kanske blivit snuvad på konfekten men hellre inget godis än äckligt.

Jag hade ganska svårt att komma in i historien, historierna, svårt att hålla isär huvudpersonerna och deras förflutna med alla hopp i rum och tid men snart var jag ändå fast. Fyra kvinnor och en man, vägar som korsas i Skåne, Stockholm och Paris, hat, kärlek och skuldkänslor. Allt är lite för mycket men det håller ändå ganska bra, sammanhållet av en glänsande yta. Det kan liknas vid flärdlitteratur - de är unga, vackra och i flera fall framgångsrika - men är samtidigt ett negativ av den. De vackra förhåller sig till sin skönhet på ett annat sätt och utnyttjar den för att uppnå delvis andra saker än de gängse. Sexualiteten är också ganska annorlunda: den största tillfredsställelsen uppnås medelst onani, som om narcissismen nått ända dit.

Och så är det bilderna. Det är fotografen Siri/Iris som binder dem samman, det är hon som är knutpunkten men samtidigt den vars bevekelsegrunder man får veta minst om. Hon är den som drar allt till sin spets, genom sin väg över lik (eller nakna kvinnokroppar) för sin konst. Så många blixtar över sidorna, så många ord för det visuella. Jag ser en film med suddiga ansikten; den övermänskliga skönheten vill inte låta sig fångas av min fantasi.