Utläst: Finns det liv på Mars? av Inger Edelfeldt

Jag har nog överdoserat Inger Edelfeldt de senaste veckorna. Det är något med de där huvudpersonskvinnorna. Plötsligt blir jag mest trött.

Joni är på vippen att fylla 45 och bestämmer sig för att få ordning på sitt liv och "bli vuxen". Denna föresats har hon visserligen haft tidigare, och då gjort sig av med mängder av gamla skivor, vilka hon nu saknar, men nu är det På Riktigt: dags för realistiska förväntningar och en annan typ av pojkvän, dags för vardag, sätta den femåriga dottern först och slut med musikerdrömmarna. Men det är inte så lätt att bli vanlig över en natt och när man i drömmarna förföljs av en väninna som tog sitt liv blir det ännu svårare.

Det är fint tänkt "you don't have to grow up, you know" men det blir så många plattityder på vägen och så många schablonartade personer kring den lagom utflippade Joni, vars uppväxt är dito utflippad på ett tillrättalagt sätt - eller kanske inte, men beskrivningen ligger hela tiden på ytan. Jag väntar mig mer av Edelfeldt än det är. Det är lite för enkelt med uppväxt i kollektiv, homosexuell mamma, f. d. drogberoende pappa, förstående homosexuell (kill)kompis och turer fram och tillbaka kring kärleken.