Jag tycker verkligen om Inger Edelfeldts böcker, hennes ämnen, hennes sätt att skriva, hennes personer. Skuggorna i spegeln har vissa likheter med Juliane och jag, som jag läste och älskade när jag var i trettonårsåldern. Där är det visserligen två missförstådda flickor som får saker att hända men drömmarna är desamma.
Arri är sjutton år och trött på det mesta. Hennes föräldrar (Moderkakan och Vuxenbibliotekarien) förstår henne inte, hennes syster är odräglig och den f. d. bästisen är väldigt mycket f. d. efter en händelse under sommaren. Nu börjar höstterminen och framtiden ser minst sagt mörk ut. Men så händer det saker: skuggor börjar röra sig i hennes spegel och plötsligt öppnas en port till en annan, fantastisk värld befolkad av vampyrer. Samtidigt får Oscar, som hon trånat efter, upp ögonen för henne och vardagen fylls av kärlek. Men vilket liv ska hon välja?
Tråkigt nog känns det som om boken inte är mycket längre än baksidestexten eller min redogörelse ovan. Det mesta är redan sagt, komplikationerna mest på det ytliga planet. Dessutom är personerna ganska schablonartade och förutsägbara, vilket kan förklaras av att man får se dem genom Arris ögon.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar