onsdag 6 februari 2008
Utläst: Nu heter jag Nirak av Peter Pohl
Jag tycker mig minnas att någon recensent fann denna bok ganska spekulativ och det håller jag med om. Ämnet kanske kan vara värt att diskutera; att ett offer för vad som av samhället (och av mig) betraktas som ett sexuellt övergrepp faktiskt var med på noterna och t.o.m. njöt av det, men sättet han beskriver det på... Nej, det är något obehagligt över det, över detaljerna, över ordvalen, liksom att språket klingar falskt ur alla munnar, i allas tankar. Här skevar tiden och det känns bara fel. Därtill en berättare som är en "låtsaskompis" eller en inre följeslagare som vi alla har men de flesta av oss glömmer. Peter Pohl har skrivit några av mitt livs stora läsupplevelser men den här boken får det mest att krypa i mig. Något har gått väldigt snett här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det är något obehagligt, ja. Och det är nog också Peter Pohls avsikt. Men vad är det som klingar falskt "när alla ljuger", författaren eller de som agerar. Att de flesta glömmer sin låtsaskompis, vad är det för invändning mot greppet att låta en sån finnas och låta den berätta? Vad menar du med att tiden skevar??
Själv tycker jag förståss boken är jättebra och viktig för den lyfter fram nåt som är ett jätteproblem för många tjejer. Att det kryper i dej är nog ok, Ingen sitter och småflinar åt den här historian
Det som klingar falskt i mina öron är språket; det är en ganska tydlig nutidsskildring (nutid = senare än 1990) men för mig låter det snarare 1970-80-tal i ordval och formuleringar när folk talar och tänker.
Jag uppfattar det också som om det finns något väldigt utstuderat i en del av de sexuella skildringarna, nästan något pornografiskt även om det är att gå lite för långt. Det är chockerande för att chockera, effekter för effekternas skull och fyller, för mig, inte någon större funktion.
Mina invändningar mot låtsaskompisen borde jag ha formulerat på ett annat sätt. Hennes filosofiska resonemang är något som jag inte tycker riktigt hör hemma i historien. Inte heller förklaringen till att modern slutligen inser hur det förhåller sig.
Men ämnet i sig är viktigt och jag beskriver bara hur jag uppfattar boken; jag vill inte varna för den men jag kan inte heller rekommendera den, till skillnad från flera av Peter Pohls tidigare böcker, som Janne, min vän, Alltid den där Anette, Vi kallar honom Anna med fortsättningar m. fl.
Skicka en kommentar