Ofelia har gäckat och fascinerat genom århundraden. Symbol för så mycket men ändå så undflyende. Vansinnesscenernas ursprung eller är hon den enda som är riktigt frisk?
I Rose Lagercrantz metaroman är hon det senare; så frisk man nu kan vara som vilsen tonåring, gravid efter en våldtäkt, irrande på ett slott som inte är hemma. Men hon är också bara ett ämne för etyder, inte för något riktigt, och ett medel för att besvärja det förflutna, för att locka fram en annan, verklig(are) kvinna. För avsnitten om Ofelia skrivs av en man, som drömmer sig tillbaka till en sju år gammal kärlekshistoria och äntligen får se sin kära - som Ofelia på Dramaten. Sökandet efter Ofelia blir till sökandet efter henne, svaren på frågorna sammanfaller men ändå inte och de fasta punkterna blir till gungflyn.
Det låter svårare än det är, att följa med är enkelt, bortsett från något lite på slutet, och det är väl det jag saknar; lite mer motstånd, lite mer känsla av att det är "på riktigt" och mindre av etyd över det hela, även om det är själva Ofeliaetyderna jag uppskattar mest, nuet känns mest överflödigt. Sagan blir mer äkta än den förmenta verkligheten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar