Hela tiden när jag läser förra årets Augustprisvinnande Stundande natten får jag en känsla av deja vù. Det är som om jag tidigare har läst något liknande men jag kan absolut inte komma på vad. Det gör mig förvirrad och får mig att tappa tråden, en tråd som, för mig redan känns skör. Den sorts död som beskrivs ter sig så främmande för mig; den vanliga, ordinära, icketragiska döden. Döden efter ett normallångt liv, till följd av en ganska vanlig sjukdom, döden på ett sjukhus med brist på ekonomiska resurser.
Denna död känns främmande men skildringen känns bekant och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Det är sakligt, osentimentalt, koncist. Det är en man som förbereder sig för döden medelst läsning av vad som skrivits om den och som slutligen dör. Det är nuet, döendet som är det väsentliga, tillbakablickarna på livet är ganska få och - faktiskt - intetsägande. Jag följer med på färden mot den stundande natten men nu, när natten infallit, lämnar jag boken bakom mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar