1935. England. Stort hus, närmast ett gods. Sommar. En brådmogen flicka med författardrömmar som vid tretton års ålder konstaterar att det är dags att lämna sagorna bakom sig och söka stoffet i Det Riktiga Vuxna Livet. Det bådar gott och jag drömmer mig bort men hela tiden pockar baksidestexten om brottet som ska begås och sonas och det stör mig, liksom ledtrådarna om vad som komma skall; det är som om författaren inte litar på att jag som läsare följer med ändå, som om jag hela tiden måste serveras små godbitar för att stanna kvar. "Hallå", vill jag skrika, "det här är ingen TV-serie som måste hålla mig kvar över reklamavbrotten".
Atonement har nyligen blivit film och av recensioner och annat har jag förstått att början är bäst och det gäller även boken. 1935 är bättre än efter krigets början, isolerat gods i england är bättre än kaos i Frankrike, eller sjukhus i London.
Och så slutar det hela med en twist som gör mig besviken. Det är något med det där kontraktet mellan författare, berättare och läsare och ska det brytas ska det ske med större finess än här. Jag känner mig smått lurad när jag lägger ifrån mig boken; början lovade så mycket men löftena infriades inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag har inte läst boken men sett filmen och jag blev ruskigt besviken. Jag fattade inte själva grejen med den. Efteråt kände jag bara - och? Hur tråkigt som helst.
Skicka en kommentar