När jag fick Claes Livijns Spader Dame var det en bok jag bara hade hört talas om vid något enstaka tillfälle, som ett verk min svärmor in spe hade tänkt uppsats om, eller något liknande. En bok med en framträdande position i familjemytologin men något för mig totalt obekant.
Jag inledde läsningen förra lördagen, då jag i stort sett inte lämnade sängen, och undrade om jag skulle kunna ta mig igenom boken. Igår blev det några sidor till men det tar tid att läsa. Det är prosalyrik från 1800-talet; d.v.s. ett språk jag förväntar mig att finna i bunden vers men här är det löpande text. Det är en brevroman om en ung man som förälskar sig i brorsdottern i familjen där han innehar en tjänst som informator och därpå följande förvecklingar och annat men det är stört omöjligt för mig att minnas vad jag läser. I förordet beskrivs handlingen som synnerligen underordnad men jag har svårt att släppa den. Och ändå, trots att boken känns på sätt och vis hopplös, gillar jag den. Det är överlastade liknelser och blommande bildspråk och det är väldigt långt från gråa februari anno 2008.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar