Kärleksförklaring

Det är alla hjärtans dag idag och jag har tidigare utlovat en kärleksförklaring till biblioteken så här kommer den, eller ett litet tafatt försök till.

Mina älskade bibliotek, ni anar inte hur mycket ni har betytt för mig genom åren och vilken väsentlig del av mitt liv ni fortfarande utgör. Jag har inte en aning om hur många besök det har blivit och antalet lånade böcker är i alla fall några tusen, även om jag sannolikt inte kommit upp i något femsiffrigt ännu. Ni har följt mig, eller jag har följt er, till olika platser och med olika specialinriktningar och jag ska inte nämna alla här, eftersom jag har ett par stycken kvar till min lilla specialserie men ni är absolut inte glömda, tro aldrig det.

Det började på Stockholms stadsbiblioteks filial i Vällingby, dit jag åkte med min mor och lånade bilderböcker. Senare fick jag ett eget lånekort och till slut fick jag även åka ensam, vilket jag gjorde varje fredag, då jag slutade tidigt i skolan. Varje vecka fyllde jag min röda Kånkenryggsäck med nya vänner, nya världar, nya upplevelser. Jag hade en bok där jag antecknade vad jag skulle låna och jag önskar att jag hade kvar den men icke. Däremot har jag kvar boken där jag skrev upp allt jag läste när jag var 12-14 år gammal och den behåller jag. Senare kom jag att besöka en stor del av Stadsbibliotekets filialer men Vällingby ligger mig synnerligen varmt om hjärtat, tillsammans med Huvudbiblioteket, som också är en av Stockholms vackraste byggnader.

Skolbiblioteket var nästa i ordningen. När vi på lågstadiet var klara med vad vi skulle göra enligt olika "beting" fick vi "läsa tyst" och jag läste och läste och läste. Jag lånade bok efter bok och läste ut och om hela avdelningen för de yngre. Visserligen var det härligt men jag önskar ändå att jag hade fått lite mer stimulans i skolan; Pelle Svanslös är inte lika rolig vid fjärde omläsningen.

Somrarna var ett litet problem, eftersom jag tillbringade dem på sommarstället och hos farmor och jag kunde aldrig få med mig tillräckligt många böcker men så tjatade jag mig till lånekort där också och i Mustadfors hade de samtliga böcker av Agatha Christie och Maria Lang, även om de bara hade öppet en gång i veckan. Något liknande gällde för Vagnhärad och jag såg till att våra handla-mat-utflykter sammanföll med öppettiderna. Och när jag tillbringade en sommar i Lund var lånekortet bland det första jag skaffade mig - och Kånkenryggsäcken densamma som åkt fram och tillbaka till Vällingby några år tidigare.

Sedan blev det fler filialer, och Stockholms universitetsbibliotek, Svenska barnboksinstitutet och Statens musikbibliotek, för att inte tala om timmar på Kungliga biblioteket: stora läsesalen, specialläsesalen och mikrofilmssalen.

Jag älskar bibliotek, jag känner mig hemma på bibliotek, jag önskar mig ett bibliotek och, tro det eller ej, jag gifte mig faktiskt i ett bibliotek. Det var en slump, en lycklig slump, även om lyckan inte blev så långvarig. Men kärleken till biblioteken består, även om den har sina ups and downs - ibland går det ett tag mellan våra möten men plötsligt springer jag glatt dit varje dag.

Min kärlek till bibliotekarierna är inte lika självklar; ni är ju människor, gubevars, men ni behövs och även om jag varit ganska lätt att ha att göra med, kanske lite för lätt i så motto att jag knappast krävt något mer än att få låna mina travar, så är det ju tack vare ert arbete jag fått så många vänner - och så många kärlekar.

Jag kan inte springa runt med rosor till er alla, bibliotek och bibliotekarier, men om ni läser detta så ta för er av virtuell kärlek!