Min alla-hjärtans-dag-bok. Min gamla kärlek från när jag levde i Landet Längesedan. Jag är inte objektiv: jag älskar den här boken. Och jag gråter på slutet, men kanske mer över något annat än vad som står där?
Saga är 26 år på det nionde eller femtonde; när hon var åtta år gammal dog hennes föräldrar i en flygolycka, en moster uppoffrade sig och så försvann tio år i ett töcken hos en sjuk(?) familj. När hon var 18 tog hennes syster henne därifrån men att börja ett liv är inte så lätt. Så Saga kan skriva men inte leva - tills hon träffar Zacharias och får en lekkamrat, ett sommarlov och mer än så. Men man kan inte, får inte vara snuskigt lycklig, det leder ofelbart åt skogen.
Zacharias är två år äldre och har förträngt sina svagheter. Han tänker sig att han ska ta hand om Saga men vem är det som får ta hand om vem när det stora mörkret kommer?
Kapitlen följer alfabetet, med ett ord för varje som motto, ibland är det tydligt vad som åsyftas, ibland inte. De två personerna berättar i varsina kapitel men inte varannat. Och båda berättarna är en aning opålitliga - eller vad är det egentligen som händer under resan till Frankrike? Det hela kan te sig pretentiöst men jag blir totalt uppslukad. Min upplaga är dock slarvigt korrekturläst med små missar här och där, vilket skämmer intrycket en aning.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar