Häromdagen skrev jag att jag nog fått en Edelfeldtöverdos (min grundinställning är fortfarande att Edelfeldt är bra) men ändå tog jag itu med Hemligt ansikte så fort jag lånat den i fredags. Och jag blev glad när jag såg att den var illustrerad av författaren.
Trettonåriga Astrid får vattkoppor och tillbringar ett par veckor hemma hos sin moster, för att inte smitta ned sin storebror, vilket skulle kunna leda till att han får lägre än toppbetyg och inte kommer in på Viktor Rydbergs gymnasium. Moster Malin är författare med dålig ekonomi och saknar såväl Internet som TV. För att förströ Malin - och för att själv slippa skriva på den roman som inte utvecklas på önskvärt sätt - börjar hon skriva en saga om en prinsessa som måste dölja sitt ansikte för världen. Sedan får man ömsom följa Astrid, ömsom prinsessan Primaveras öden och äventyr. Malin och Astrid diskuterar kapitlen och ämnen som kärlek, vänskap, godhet, skönhet. Naturligvis finns det en parallell mellan Astrid som oroar sig för att vattkopporna ska vanställa henne och Primavera som måste dölja sitt ansikte, liksom andra likheter mellan de två berättelseplanen.
Jag tycker om den här boken. Vissa saker jag fått för mycket av i de övriga Edelfeldtböckerna jag läst på sistone är lite mer nedtonade och här får historien utvecklas i ett bättre tempo än i Skuggorna i spegeln. Jag vet inte om den tänkta läsekretsen finner sagoaspekterna barnsliga, eftersom de trots allt känns mer "saga" än "fanasy", men jag måste ju, i kraft av mitt namn, slå ett slag för sagorna. Ibland blir det dock lite övertydligt med de betonade orden i VERSALER.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vad roligt att läsa att du tyckte om den. Jag gjorde ju det i höstas och hoppas att den håller för stundande omläsningen. Håller verkligen med om att övertydligheten kan besvära, men det är nog vuxenläsaren som kinkar. Jag inbillar mig att det kan behövas på vissa ställen trots allt.
annars vill jag läsa den, men att betona i versaler -hu!
Skicka en kommentar