Utläst: The History of Love av Nicole Krauss

Ännu en bok jag börjat läsa med skyhöga förväntningar, ännu en gång förväntningar som inte riktigt infrias. Är jag inne i en extremt kritisk period just nu? Jag läser mer än på mycket länge men det är som om jag inte får ut det jag hoppas, det jag drömmer om. Har jag blivit en sämre läsare? Är det för mycket som händer i mitt vanliga liv, vilket får koncentrationen att vika?

The history of Love består av ungefär fem historier, ungefär därför att det beror på hur man definierar det. Fjortonåriga Almas mor har fått i uppdrag att översätta boken The History of Love från spanska till engelska och Alma letar ledtrådar till sin avlidne far i boken, samtidigt som hon försöker få till något mellan modern och uppdragsgivaren. Hennes yngre bror är djupt religiös och försöker göra goda gärningar. En äldre man väntar på döden och skriver om sitt liv, om sin kärlek och om den bok han skrev för länge, länge sedan i Polen - The History of Love.

Det är en bok om kärlek till böcker och ord och om nödvändigheten i att skriva, om historier som finner sina vägar till sina läsare på speciella sätt och som spelar en stor roll i mångas liv.

Det är minnen och det är krossade drömmar, det är tråkig vardag och nedslående händelser och det är ganska snällt och småputtrigt, trots att det är allvarliga saker det handlar om. I mitt exemplar finns mängder av recensionscitat om hur fantastiskt allt skildras och visst, det är välskrivet och välkonstruerat men det finns inga överraskningsmoment där jag plötsligt inser "aha, det är så det är" och inte heller de här personerna kryper in under huden på mig. Jo, under de allra sista sidorna och då känns slutet som en konsekvens av att "så där amerikanskt feel-goodigt som man förväntar sig kan det ju inte sluta". Missförstå mig rätt, jag tycker om den men jag älskar den inte.